Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På väg till Anders Jörgensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räckande ända upp till det höga taket. Dit räcker också glädjen och jublet i kväll. Tormod går i spetsen och spelar, och efter honom följer hela skaran i marsch och dans kring granen. Anders Jörgensen var där också, men stack sig undan i hopen, så att man knappt såg honom. Men när de stora påsarna med gotter delades ut och vi också fingo hvar sin, så kom han till oss och upplyste att den som öfverlämnat dem var preussare. Han hade bland de hundra eleverna vid sin skola i år åtta preussare, danskar från andra sidan gränsen, som hänga fast vid danska folkets kultur.
Sedan vi hvilat ut å ett högskolehem, som Jörgensen
likaledes varit med om att grunda, återvände vi följande dag till skolan, och Jörgensen offrade sig nu åt oss hela dagen. Måltiderna fingo vi ibland intaga i den Jörgensenska familjekretsen, till hvilken också hörde några fosterbarn, som kommit att hälsa på; ibland i skolans stora matsal tillsammans med eleverna. Vi minnas att väggarna vore dekorerade med blomsterslingor och att honung stod på bordet, ocb någonting i stil härmed var hela den ton, som låg öfver dessa bordssällskap. Det var en hjärtlighet och en vänlighet, som äro svåra att beskrifva. En vänlighet utan något slag af tillgjordhet. Den hade blifvit dessa människors natur. Det fanns i familjen en liten flicka på tre år, som hette Inger-Marie, Jörgensens sondotter, en liten älskvärd varelse som barn äro. Men de andra, de äldre, voro älskvärda och okonstlade som hon, den gamle Jörgensen främst. Så hade det blifvit i detta hus, och den andan och den tonen hade spridt sig
bland eleverna.
Jörgensen kunde icke tala utan att tillägga ett smekord.
»Min söde Pige, min lille Dreng», ljöd det ständigt. Men mera af ömhet låg det dock i själva tonen än i orden. En flicka vid det stora bordet kände han icke, och henne skulle han också ha reda på. Det var för resten en dam af trettio eller fyrtio års ålder. Och nu fick frågan om den saken följande form: »Vad är nu detta för en liten prinsessa?»
Hvarje gång lästes en bordsbön högt vid bordet:
Velsign vort hjerte, Herre kär,
velsign oss alle hver isär
og lad i ve og vel os finde
att du har lyst din fred härinde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
