Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik-Jansarne. Skildring från Amerika af J. Lundin-Stockenstrand. Med inledning af C. B.-H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var trettio grader kallt och the blizzard,
White-riverdalens allt förödande blizzard, härskade ute på
den vida prärien. De båda trappers lågo hopkrupna
inne i snöhyddan, såsom de legat de sista tio dagarna.
Gunnar Rantanen slö och orörlig, Ivar Henriksson
upptagen med planer för deras räddning. Det frusna
köttet kunde icke räcka mer än en vecka, och det var
fara för att Gunnar skulle bli från förståndet, om de
stannade längre i denna graf. Han var en lång,
mager fyrtioårs man med väderbrynt ansikte och
svårmodiga gråa ögon under svarta, nästan sammanvuxna
bryn. Ivar försökte erinra sig, hvad det var han hört
om kamratens tidigare öden där ute i Västern. Själf
hade han för att hålla humöret uppe berättat om sina
föregående öden, rymningen från föräldrahemmet i
Kalmar, sjömanslifvet, färderna längs marockanska
kusten, om äfventyren bland filippinska cut-throats,
slaftjänsten vid Hudsonbaykompaniet och slutligen det
fria trapperlifvet här i Dakotas urskogar. Gunnar
hade lyssnat med ett eftertänksamt uttryck i ögonen,
som om äfven han erinrade sig drag ur sitt förflutna lif,
men så åter försjunkit i det förra slapphetstillståndet.
Frostskadorna å Ivars ansikte förorsakade honom
de olidligaste smärtor, men han höll tillbaka hvarje
klagan. Detta var ju ett intet mot vintern på
Cum-berlandsöarna. Han reste sig litet och tittade ut
genom den fyrkantiga gluggen på hyddans kortvägg.
Det var ständigt sig likt där ute i dunklet. Snöslitet
dref som ett isgrått töcken ned öfver den döda
prärien, där drifvorna sattes i rörelse af stormen. Det
var, som om jorden andades i häftig ångest under en
straffdom från en osynlig himmel. Intet annat ljud
hördes än vindens otåliga tjut. »Som ett vilddjur i
hungersnöd», tyckte Ivar. Därpå hade de lyssnat, tills
deras sinnen blifvit slappa och lifsdriften tynade.
Hur länge skulle de härda ut? Han svepte fällen
bättre om sig och kröp längre in i hålan.
»Det kan lugna på under natten», sade han bara
för att höra sin egen röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
