Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik-Jansarne. Skildring från Amerika af J. Lundin-Stockenstrand. Med inledning af C. B.-H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan Chicago och Bishopshiil. Jag hade dock skaffat mig
böcker och fått tillstånd att undervisa barnen i engelska.
»När Blomma Birgersdotter slutade skolan, önskade
mor Janson ta henne till sig som hjälp. Det var ett
ansträngande arbete att sköta mathållningen för hela
samfundet, och mor Janson, eller husmodern, som hon
kallades, började åldras. Men Erik Janson gillade
inte förslaget. I stället lät han Blomma sitta hos sig
och skrifva af hans nya bibel och katekesen, som han
höll på att omarbeta.
»Blomma var den älskligaste och frommaste af alla
jungfrurna inom samfundet. Jag tror inte någon
iakttog så noga som hon alla buden. Hon kunde gråta
som öfver en olycka, om hon råkade försumma det
minsta. Erik Janson var för henne Guds utsände
profet. Hon lefde af hans ord. Då han såg på henne,
lyste hans ögon af välbehag, men hon darrade och
sänkte hufvudet.
»Sedan Blomma började med skrifarbetet, märkte
jag, att hon på något sätt blef förändrad. Hon följde
aldrig med ut på sjön, då vi unga rodde bort till
holmarna för att plocka björnbär, och aldrig mer gick
hon inne i skogen för att höra rödbrösten sjunga. Sina
lediga stunder tillbringade hon uppe på kullen, där
hon satt och såg på templet, som om hon sett
visioner. Jag trodde hon sörjde öfver att det inte längre
lyste hvitt som under den första valborgsmässoaftonen.
Timret hade svartnat med tiden och portarna förlorat
sin glans. Erik Janson tycktes inte märka
förändringen. Han talade om templet alltjämt som förr.
Hans röst var icke sådan, som då han förkunnade ordet
och besvärjde stormen ute på hafvet, icke mild och
lockande, som då han ledde oss genom vildmarken,
den var hård och otålig, en härskarestämma, ofta bister
och befallande. Hans vrede uppstod ibland af den
obetydligaste orsak, och hans missnöje träffade den
ovetne likaväl som den skyldige. Men ingen klagade,
ingen höjde sitt varnande: Hitintill skall du gå —
men icke vidare — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
