Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik-Jansarne. Skildring från Amerika af J. Lundin-Stockenstrand. Med inledning af C. B.-H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fars hus, och han tog sin bostad i de ogifta männens
byggning.
»Ett år varade min lycka. Ett enda fattigt år . . .
och lifvet är så långt! Hur skön var inte jorden den
tiden, hur ungt och varmt mitt hjärta. Jag kände
hvarken tvifvel eller missmod. Jag tackade Gud för
hvarje dag han gaf — jag var lycklig! Hvarje man
var min broder, hvarje kvinna min syster — jag älskade!
Jag arbetade i glädje, med min hela mandomskraft —
jag ville skapa!
»När skolan var slut, gingo Blomma och jag ut på
åkern, där vi arbetade tillsammans. Hon började åter
lefva i naturen, att älska den och genom den Guds
ande. Hon såg i vår tros ritual det vackert
symboliska, och hon försummade aldrig någon af sina
kyrkliga plikter.
»Lyckan förblindar kanhända. Jag märkte inte
den lönnliga makt, som omdanade samfundet. Det är
möjligt, att det ej berodde så mycket på Erik Jansons
tilltagande maktlystnad eller på folkets mognande
missnöje utan mera på den nära beröring, hvari vi kommo
med andra människor. Järnvägen från Chicago till
Blue Water gick blott en mil från Bishopshill. En och
annan af oss reste in till staden. Produkter från vår
trädgård och vårt mejeri skickades dit. Bref kommo,
och äfven tidningar lästes. Vi fingo andra intryck än
dem Erik Janson bibringat oss. Man började
alltmer tänka och jämföra, aktge och bedöma.
»Min far berättade, att de yngre männen inte
alltid följde profetens bud. Det blef förhör,
tillrättavisningar och slutligen straff. Jag lyssnade icke så
mycket till dessa ekon från det yttre lifvet. Jag satt
och såg på min hustru och gladde mig åt hennes
rosiga anlete, hennes glada ögon.
»Men i längden kunde jag inte undgå att märka
en förändring hos Erik Janson. Det var någonting
splittradt, en besynnerlig och hetsig oro, en tilltagande
misstänksamhet. För de sju Äldste blef det svårt att
göra honom i lag. Gamla lagar skärptes, och nya,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
