Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik-Jansarne. Skildring från Amerika af J. Lundin-Stockenstrand. Med inledning af C. B.-H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med dylika ord, och de andra kvinnorna sågo på mig
som på en förrädare. Ville jag uppresa mig mot hvad
Herren vår Gud befallde genom sin profet? Endast
mor Janson teg. Hon satt och såg rakt framför sig,
som om hon väntade ett ingripande.
»Då vi gingo hem, sade min far:
»’De unga gifta männen komma inte i längden att
rätta sig efter denna nya förordning! Allt annat, som
Erik Janson bjuder, men inte detta!’
»’I längden! Ingen man, som älskar sin maka,
vill frivilligt vara skild från henne en enda dag!’ och
jag såg på Blomma för att höra henne instämma.
Men hon gick tyst med sänkta ögon. Hon såg
förskrämd och villrådig ut, och jag beslöt att tala öppet
med henne redan denna afton, tala om mina årslånga
tvifvel, mitt sökande efter sanningen och min slutliga
öfvertygelse. Jag minns, jag slutade med orden: ’Vi
måste rädda våra själar undan Erik Jansons makt!’
»Hon satt framför mig vid det hvita furubordet
och hörde på. Jag såg, hur häpnaden förbyttes i ovilja
och hur denna öfvergick till fruktan. Men jag talade
ändå. Hon var ju mitt halfva jag, hon skulle veta,
hvilka tankar jag bar på.
»’Detta är förfärligt — -— Allt hvad du säger är
hädelse! Din villfarelse är den svartaste synd––––––
Ve, ve! Jag kan inte svara dig — inte nu. Jag går
att lefva bland de andra kvinnorna, och jag skall
tänka på hvad du sagt––––––-Men öfverge min tro
kan jag aldrig!’
»Hon reste sig upp, och jag såg i kvällsljuset, hur
hvit hon var, hur förändrad, främmande och sluten.
Hennes själ var inte längre hos mig, och jag lät henne
gå. Ja, jag lät henne gå — — så säker var jag på
kärlekens seger. Hon skulle komma åter ... då hon
genom villfarelsen nått fram till trossanningen!»
Gunnar tystnade, och endast hans häftiga
andhämtning hördes i hyddan, Ivar bytte om ställning och
låg med slutna ögon, medan minnet tydligt återgaf,
hvad han en gång hört om denne mans strid med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
