Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik-Jansarne. Skildring från Amerika af J. Lundin-Stockenstrand. Med inledning af C. B.-H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
salen, kände han sina knän böjas som inför ett högre
väsen.
Ivar lyssnade’ åter, ty Gunnar hade börjat tala,
men så sakta, att endast enstaka ord hördes. Så blef
rösten med ens fastare.
»Ingen vet, hvilka drifter ligga vuxna inom en,
väntande på tillfälle att handla. Jag har inte reda
på hur jag lefde efter den dag jag förlorade Blomma,
men jag tror, att hade jag då råkat på Erik Janson,
skulle vi båda aldrig ha mötts i Chicagos rådhussal.
Den tiden är så oklar för mig, som om den varit en
dröm under sjukdomen. Jag minns inte, när jag
skaffade mig ett vapen. Men det kändes lugnande att
innanför rocken hålla den lilla revolvern i handen, då
jag såg Janson stiga in i salen. När han talade
vanvördigt om mitt och Blommas äktenskap, kände jag,
att jag var där för en enda sak. Planen hade
uppstått, utvecklat sig och fullkomnats i mitt inre, utan
att jag haft någon vetskap därom. Jag darrade inte
ens på handen, då jag sköt. Men när jag såg honom
ligga utsträckt blodig på golfvet, undrade jag öfver
att det var jag som gjort detta.
»Juryn frikände mig.»
Det blef ett långt uppehåll, och då Gunnar
fortsatte, drog det ena ordet motvilligt det andra med sig.
»Jag letade i månader efter Blomma — jag fann
intet spår.
»Aldrig hade jag tänkt återse Bishopshill, men jag
for dit, då min far kallade mig till sin sjukbädd.
»Det var inte längre det samfund, jag en gång
tillhört. Allt det gamla hade störtat efter Erik
Jansons bortgång.
»Johan Ås tog arfvet efter styffadern. Ingen hade
bestridt honom det — — Modern var försvunnen
sedan rättegångens slut. Johan, som ofta biträdt
Janson vid gudstjänsten, började nu hålla
andaktsstunder med folket. Fast tvifvel, förstämning och
osäkerhet rådde, ville de hålla samman, lefva till sin
död på den plats, dit de trott att Gud själf fört dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
