Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan om äktenskapet. Berättelse från Steiermark af K. P. Rosegger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och visste icke, hur han skulle komina ned från trädet
igen och bort till kvinnorna. Då kom han lyckligtvis
ihåg Kristi ord: »Sakkeus, stig ned från trädet.» »Och
därför», tillade han, »vill också jag stiga ned från trädet,
från mullbärsträdet, och i stället upp i det heliga
äktenskapets träd, som också skall bära frukter, det vill säga
goda frukter.» Det var, tyckte han, en ypperlig
öfver-gång. »Men tyvärr», fortsatte han, »äktenskapet blir
alltför ofta till ett olycksträd, ett giftträd, där
visserligen Evas äpplen finnas men också ormen, det vill säga
den elaka hustrun, som vanligen bär största skulden för
ofrid och olycka i tid och evighet. Därför, mina
älskade, skall man hålla Guds bud, föra ett fromt,
kristligt lefverne, begagna de heliga sakramenten och flitigt
bedja. Då skall Guds välsignelse hvila öfver eder, och
I skolen ingå till evig fröjd och salighet. Amen.»
Visserligen märkte prästen, att han glömt ett långt
stycke, som han dagen förut utarbetat så väl; det
handlade om det kristliga tålamodet. Men då han nu en
gång kommit in på budorden, gick det på vanligt vis
ohejdadt vidare, och då han märkte, att åhörarne tycktes
belåtna med predikan, var han för sin del glad att ha
kommit från det mödosamma värfvet.
Efter gudstjänsten fylldes värdshusen. Mången hustru
var ledsen öfver att ej ha sin man med sig, men lät
sig dock väl smaka af steken och äfven af vinet,
sär-skildt när det var socker i det.
Därefter gingo de vallfärdande till stånden på torget
och köpte små minnen, och somliga blefvo till och med
helt varma om hjärtat, när de tänkte på sina
frånvarande män och på, hur de skulle kunna göra dem något
litet nöje.
Särskildt kunde skomakarhustrun i Neuhofen icke
tänka på sin man utan att komma i inre uppror.
Antingen var det ömma tankar, så att hon höjde sin
präktige genomhederlige man till skyarna, eller var det
giftigt raseri mot honom. Det sista i synnerhet, när hon
var hos honom, det första, när hon var borta från
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>