Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan om äktenskapet. Berättelse från Steiermark af K. P. Rosegger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skomakarhustrun var ett lefvande exempel på
sanningen af det yttrande, som Höns-Hinke en gång haft:
det finnes ingenting, som så närmar älskande till
hvarandra som detta, att riktigt långt aflägsnas från
hvarandra. Och de flesta äkta makar äro i alla fall ett par
älskande, om de också råka i lufven på hvarandra ibland.
Det kan icke hjälpas, det är så.
På eftermiddagen begåfvo sig hustrurna ändtligen
på hemvägen, hvar och en åt sitt håll.
Den stora flocken från Neuhofen gick nedåt. Den
hade lång väg, och då den kom till kvarnen, voro de
flesta kvinnorna redan så trötta och törstiga, att de togo
in där. Det var också sällan, att någon gick förbi utan
att hvila där. Kvarnen var på flera mils omkrets det
enda värdshus, där man kunde få passabla dryckesvaror,
och mjölnarfolket var mycket pratsamt.
Hustrurna från Neuhofen satte sig vid två långa
bord. De öppnade sina knyten med bröd och andra
matvaror; så behöfde de intet köpa. De drucko
fruktvin, doppade brödskifvorna i glaset och drucko — först
försiktigt i korta, blygsamma läppjande tag, sedan i långa
och kraftiga.
Och som ingen i dag hade sin man att hålla
tummen på ögat på, började en och annan smått läxa upp
sig själf: »Nu börjar det sannerligen bli alltför mycket!
Nå, i dag är jag då väldigt törstig; vinet är godt, men
jag är i alla fall tvungen att sluta nu; jag är redan
yr i hufvudet. — Ett enda glas till — bara ett enda —
så där, det gör just ingenting, när jag ändå redan är
litet på tre kvart!»
Skomakarhustrun ifrade nu för, att man skulle bryta
upp; man hade ju två mil hem; och inte var det något
nöje att promenera om natten utan manligt sällskap!
Just nu inträdde Höns-Henrik.
»A», mumlade han förvånad, »jaså, det är gäster
här! Och idel fruntimmer! Idel granna fruntimmer!
De skola förmodligen till skördearbete borta i
Grressen-thal. Så där, stå där i vrån.» Härmed satte^han sin
tomma fågelbur ifrån sig, gnuggade händerna, knäppte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
