Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan om äktenskapet. Berättelse från Steiermark af K. P. Rosegger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hvilken? Hvilken af dem väntades nu vid
hemkomsten af denna förskräckliga sorg?
»Det är dumt», sade madam Heidenbach, »att man
inte kan tänka på annat. Men min kan det inte vara.
För att ej nämna allt annat: men han går aldrig dit
upp, han får så lätt svindel.»
»Och min», sade en annan, »har då Gud ske lof
inte någon svart hatt, utan en grön.»
»Grönt är också mörkt», menade den första.
»Jag behöfver inte vara rädd», sade
skomakar-hustrun, »ty hvad min man angår, så passar ingenting
af det Hinke sade in på honom.»
Madam Heidenbach föreslog slutligen, att man skulle
bedja högt, som det ju anstår folk, som är på vallfart.
Så bådo de, och på samma gång blefvo de allt räddare,
ju mer de nalkades Neuhofen. Bredvid vägen brusade
Plein. Alp väggarna ryckte allt närmare å ömse sidor.
Kvinnorna kommo till den smala klyfta, som vattnet i
uräldsta tider gjort i berget. Här härskade redan
kvällens mörker. Branta stup på båda sidor, och från en
af de högsta topparna gick det lodrätt ned i Plein. Det
var Hjortbranten. Fjällväggen var blygrå och endast
här och hvar i rämnor och sprickor bevuxen med mossa
och örter. Mellan branten och vägen brusade och
skummade Plein i höga böljor fram öfver sin stenbädd. Midt
ute i vattnet reste sig mäktiga klippblock, kantiga och
betäckta af sammetsgrön våt mossa. Vattnet forsade
trotsigt omkring dem och stänkte ofta upprördt fram
öfver dem. Det hela var ett storartadt naturskådespel,
och den, som där uppifrån kastat sig ned, han hade
velat dö på fullt allvar.
Kvinnorna sände snabba, förstulna blickar bort till
den hemska branten. Men de stannade icke. I en tät
flock, som rädda får, skyndade de förbi, sakta
mumlande sin bön. Några hundra steg längre ned vidgar
sig åter klyftan, vattnet flyter bredare, och på sidan
mot vägen ligger den hvita sandbrädden.
Här hade han alltså drifvit i land, den olycklige,
den osalige, som till och med blifvit bortstött af de ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
