Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan om äktenskapet. Berättelse från Steiermark af K. P. Rosegger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
triumferade bakom sina falska tårar. — Hinke hade
sagt, att själfmördarens hustru gått till S:t Stasen. Han
hade inte nämnt något om barn. De flesta män i och
omkring Neuhofen hade barn; skomakaren hade inga
och fick fördenskull ofta svälja giftiga ord från sin
hustru. Då blef han stundom förtviflad. Han hade
till och med flera gånger sagt, att det vore bäst, om
allt vore slut. Herre Gud, å Herre Gud!
Alltsammans passar in!
Hustruns ångest växte alltmer.
Härtill kom en rysning liksom en kall fläkt från en
graf. Hon reste sig och smög sig heklämd fram mot
sitt hem. Det var så tyst där inne, så ängslande tyst;
annars brukade man alltid höra skomakaren hamra på
lädret och lästerna. Från fönstret lyste ingen stråle —
annars brukade han ännu arbeta vid den här tiden på
dagen; ty han var en flitig man. Hon hade icke mod
att gå in. Hon undvek också fönstret. Tjänstflickan
kunde ju se henne och ropa ut det förfärliga ordet.
Hon ville ännu taga ett par andetag, innan hon fick
visshet och blef oåterkalleligt olycklig.
Så står hon där en stund under träden och lyssnar
och hör intet annat än sitt hjärtas slag. Därpå vacklar
hon bort. Hon går nedåt byn; men ser hon en
människa skymta fram i mörkret, så går hon ur vägen.
Tids nog får hon höra det. Hon går öfver de
daggvåta ängarna bort mot kyrkogården, som ligger ett stycke
från byn. De hvita punkterna äro grafkors. Många
bekanta och släktingar ligga under dem. Gud gifve
dem den eviga hvilan! Hon är i dag så underligt rädd
att dö, hon kämpar emot, men hon drages dit liksom
af tusen osynliga armar. Den ljusa väggen där — det
är bårhuset. Dit ha de burit honom. Genom fönstret
silar ett svagt ljussken. Hon säger till sig själf, att
hon ej är rädd; hon vill dit bort, ehuru hennes fotter
äro som fastvuxna vid jorden. Men fönstret är alldeles
mörkt, och det, hon trott vara ljussken, är endast en
liten lysmask.
Hon vände om igen, och det föreföll henne, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
