Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En predikan om äktenskapet. Berättelse från Steiermark af K. P. Rosegger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om någon följde efter henne, som om det susade öfver
hennes hufvud. Det kunde vara en flädermus, men det
kunde också vara en fördömd människas arma själ. Nu
ringer en klocka i kyrktornet. I forna dagar ringde
man icke, när någon beröfvat sig lifvet; nu är man
barmhärtigare, tänkte hon. Och man gör nog rätt däri.
De, som själfva kunna beröfva sig lifvet, äro martyrer,
de måste hafva haft tungt, så tungt i lifvet, att de icke
mera förmått bära det.
Hon utbrast i bittra tårar; hon kände uppriktig
ånger och gjorde heliga föresatser.
Klockan tystnade. Skomakarhustrun försökte sansa
sig. »I Guds namn!» sade hon. »En gång måste det
ju ske.» Och hon gick uppför vägen fram emot sitt
hem.
Där såg hon en gestalt framför sig; den kom emot
henne; den tycktes tveka. Det är lätt att förstå — när
man medför olycksbud!
»Nå ändtligen! Där är hon ju!» ropade gestalten.
»Men så sent! Det har redan ringt till aftonbön! Guds
fred, Agatha, nu är du väl riktigt trött!»
Med ett glädjerop kastade hon sig till hans bröst.
Det var han, hennes man. Lifslefvande!
Bakefter var hon nästan förargad öfver, att hon så
med ens visat honom, hur mycket hon höll af honom.
Männen böra aldrig få veta, hur förtjust man är i dem!
Men hon greps snart åter af sin uppriktiga glädje, lade
sin våta kind upp till hans och hviskade: »Du min egen
käre man!»
Skomakaren var förstenad af förvåning.
»Skulle det i alla fall ligga något i det?» tänkte
han för sig själf. »Jag har aldrig trott på dessa
vallfärder till S:t Stasen. Kan jag ha misstagit mig? Duga
de till något i alla fall?»
På samma sätt som med skomakarhustrun gick det
de andra. Nästan ingen af dem, som varit med på
vallfarten, hade mod att gå direkt hem; de dröjde här
och där på åkrar och ängar eller i trädgårdarna. De
undveko dem af byfolket, som ännu voro utomhus; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
