Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marits död. Dikt ur »Marit Vallkulla» af A. U. Bååth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAKITS DOD.
Är far och hugger ännu i skogen?
Ar hafren riktigt i gärdet mogen?
Allt höt är hässjadt! Var rågen fin?
Och är hon hemma nu, Sommarlin?
Sig Marit häftigt i bädden vrider,
i sargad skälfvande kropp det svider:
»Tror mor den domen är mycket svår
att sen stå kyrkstraff det hela år?
Då får jag hemma hvar söndag vara —
men vore kyrkan så mörk ej bara,
och ej de tittade af och till!
Och under tiden går skälikon vill.
Å nej — i fäbod hon vänligt låter,
när söndagsafton vi råkas åter.
Sen ut jag vallar i morgonljus —
hör mor ej skogen? Hör mor ej sus?
Se, långt där borta är Siljans vatten!
Nu glesnar dimman, som kom med natten,
hvad dagg på ljung och på lingonbär,
hur ljufligt inne i skogen här!»
Hon andan drager, som om hon kände
den friska barrdoft, som skogen sände.
»Se sol där inne bland gran och tall...
rundtorn det susar med sakta svall»-»
I solbränd hand nu det rycker — fager
sig öfver pannan en ljusning drager,
och ögat brister. Hon är ej mer.
Kring bleka läppar det lyckligt ler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
