Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur människorna skapade tiden. Af J. G. Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mänskligheten lefde i detta enkla naturtillstånd, som
icke mycket skilde sig från djurens. Dock ägde hon
de underbara anlag, hvilkas utveckling mer och mer
skulle göra henne till jordens behärskare. Människan
kunde icke blott se och känna, utan äfven draga
slutsatser af sina erfarenheter och samla dessa. Hon hade
ett oemotståndligt behof att forska, att fråga »hvarför»,
alldeles som våra barn ännu i dag, och att icke kunna
slå sig till ro, förrän hon funnit ett tillfredsställande
svar.
Bland de första underbara företeelser hon måste
hafva gifvit akt på och sökt förklara för sig var den
märkliga växlingen mellan ljus och mörker, dag och
natt. Och hon måste snart hafva kommit underfund
med, att den naturliga orsaken till denna växling var
den strålande solen där uppe på himlahvalfvet. Denna
stod ju aldrig stilla, utan rörde sig i en väldig båge
öfver jorden. När hon steg upp ur hafvet eller vid
öknens rand, fördrefvos genast nattens skräckgestalter,
all världen vaknade och jublade mot ljuset och lifvet,
och när hon åter sjönk till ro, försvann med henne all
glädje, allt lifsmod; natten med sina okända fasor och
den lurande döden i sällskap hade återtagit
herraväldet.
Så iakttog människan denna ständiga och
regelbundna kamp mellan ljus och mörker, sol och skuggor,
och så skapade hon snart den första tidsbestämningen,
dygnet, ett solhvarf med ljus och lif och en natt med
mörker och död.
Då människorna lefde af jakt och fiske, nödgades
de för sitt uppehälle ströfva vida omkring och ofta
aflägsna sig långt från den bergshåla eller skogshydda,
som de inrättat till sin bostad. Det gällde då att hitta
fram och tillbaka mellan boningsplatsen och
jaktmarkerna. Äfven härvid hade man en pålitlig vägledare
i solen. För kortare af stånd lade man märke till solens
ställning på himmeln och kunde därmed ganska säkert
leda sig fram. Men var det fråga om längre
vägsträc-kor, måste man räkna med hela dagar eller solhvarf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
