Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiskt nationella riktningen i vår litteratur och dess småländska rötter - I. Det Göthiska förbundet. Fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa traditioner ha säkerligen haft icke ringa betydelse för
den nordiskt nationella riktningen inom vår vitterhet. Men
också den kritiska historieforskningen, vilken — såsom Geijer
visade — så väl kunde förenas med det varmaste
fosterlandssinne, fick från Småland utmärkta representanter, såsom vi
skola se.
I den kritiskt rationalistiska andan var Jakob Adlerbeths
fader uppfostrad. Gudmund Göran Adlerbeth blev vid unga år
vårdare av rikets fornminnen, och han inledde den långa raden
av från Småland bördiga riksantikvarier, en rad som visserligen
icke är fullt kontinuerlig, men som omfattar större delen av
ämbetets första århundrade, med namnen Adlerbeth (1778—1793),
Jonas Hallenberg från Hallaryd (1803—1819), Johan
Gustaf Liljegren från Frycled (1827—1837) och Bror Emil
Hildebrand från Madesjö (1837—1879).
G. G. Adlerbeth var, på 1700-talets sätt, mest intresserad
av mynt- och medaljkunskapen. Han var ju för övrigt klassiker
till sin natur — “en Romare, i släkt med dem i andan icke
blott i orden“. För våra nordiska förfäders heroiska anda hade
han emellertid också sinne. Han skrev icke blott dramat
Kelonid, utan också Ingjald Illråda. Under sin resa med Gustav III
i Italien efterforskade han de äldre svenska förbindelserna
med detta land. Och han visade även sin samtid tillbaka till
den gammalnordiska diktningen, som vi skola se.
Friherre Adlerbeth var litteratör, politiker och jorddrott.
Bondsonen Jonas Hallenberg var vetenskapsman; också han
intresserade sig för myntkunskapen och blev en synnerligen
framstående numismatiker. Han hade börjat som historiker och
blev en av våra — icke lyckligaste men — skarpsinnigaste
hävdaforskare. Som språkforskare var han också en bland de
förnämsta. I den arkeologiska vetenskapen gjorde han grundliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
