Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiskt nationella riktningen i vår litteratur och dess småländska rötter - IV. Lings litterära genombrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En krona av stjärnor på ännet hon bar,
mot himmelsblå slöjan den lyste så klar!
Och norrskenet och den kyliga vind
de sminkade båda den rikas kind.
Och malmen glittrade på dess barm
hon själv den töjde med jätte-arm.
En gördel omkring sitt grönskande sköt,
lik grönskande skogen, den fagra knöt.
Dess röst liksom österns morgondagg var,
dess gång lik en vind, som kring bergspetsen far.
Dess tron på sju holmar min hand hade byggt,
dess fotpall, på snäckor, där vaggade tryggt.
Och björnen vaktade hennes borg,
där Göa utvälvde sin axfyllda korg.“
“Hur modig, hur trogen min furstliga hälft!
En knotande suck hennes bröst aldrig välvt.
Som isfjällen härdad, orygglig som de
hon gav mig ett handslag som göter blott ge.
I harnesk, som sköldmö, hon ofta stod
och spillde för Gylfes lugn sitt blod.
Fast våldsmannen rasade mäktig och vred
hon svor mig dock åter sin trohetsed. —
Men fåfängt de rytande jättar jag slog;
en tvåhövdad rese om ryggen mig tog.
Sent slet jag mig lös, med en blödande barm;
ack, sanslös hon låg då mot rövarens arm!
Förgäves jag lyfte min hämnande hand,
den räckte ej fram till den blodiga strand!
Förgäfves jag vinkade mot dess brädd;
hon stal blott uppå mig en blick, så rädd.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
