Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lifsuppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 SMÅ LJUSGLIMTAR.
Säll du, som menlös fann din graf För åren,
Lik späda blomman, som föll af Om våren,
då trängde tårarna ovillkorligen upp i hans ögon;
och när han torkade bort dem, kom han att
se på sin hustru, som stod där så stilla, nästan
med ett uttryck af glädje i sitt ansikte. Han
tänkte på huru det varit vid de små flickornas
begrafning; hvarför var hon sig så olik nu? Hon
hade ju ändå älskat Oskar som sitt eget barn.
När de kommit hem, gick patron Haglund
och ställde sig framför taflan, som Oskar tyckt
så mycket om, och stod där tyst en lång stund.
Hustrun gick fram till honom.
— Nu ha vi tre barn i himlen, Erik, sade
hon, och vi äro tre kvar på jorden. Skola vi
ej laga så, att vi få samlas där alla en gång
och möta våra små?
— Gottfrid, utropade fadern ångestfullt.
Ack mamma, hvar finns han, hvar skola vi få
rätt på honom?
— Vi hafva en mäktig hjälpare i nöden,
svarade hustrun. Vi skola bedja honom, och vi
hafva löfte om bönhörelse, när hans tid är inne.
Tre år hade förflutit sedan Oskars död.
De hade ej gått spårlöst förbi. Fru Haglund
hade genom sin stilla, kristliga vandel troget
vittnat om det nya lif, som bodde inom henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
