Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Anderssons uppoffring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 SMA LJUSGLIMTAR.
att få se Sofi igen. Jag har ej glömt, huru
snäll Sofi alltid var mot mig och syskonen, då
vi voro barn, och det är alltid en glädje att
få se det här vänliga ansiktet.
— Ah, så god friherrinnan är, det var väl
ingenting att tala om.
— Man lär sig mer och mer att sätta värde
på sådant. Men jag får lof att riktigt se mig
omkring. Här är bra trefligt och fint.
— Aja, man får väl försöka hålla så snyggt
man kan omkring sig. Ja, Gud vare lof för ett
eget hem, om det än är tarfligt, och min
bärgning har jag också.
— Och ett trefligt sällskap, tillade
friherrinnan, visande på Olle.
— Ja, det förstås, det kan väl tyckas
öfverflödigt, att en sådan som jag håller sig med hund.
— Det kan väl ingen undra på att den
som bor alldeles ensam vill hafva någon lefvande
varelse hos sig.
— Ja se, go’a friherrinnan, det är nu
någonting alldeles särskildt med det här hundkräket.
Det var så, att min systerdotter, friherrinnan
vet, blef gift med en arbetare på Kungsholmen,
och många små barn fick hon, och den äldsta,
hon hette Karolina, blef sjuk, det är nu sex
år se’n dess, och flickan var då fem år. Det
var svårt för henne därhemma, för de hade inte
mer än ett rum. och flickan for illa förstås,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
