Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g O SMÅ LJUSGLIMTAR.
-— Om det varit förr det här händt,
återtog Anton, så skulle jag ha sagt, att det bara
var en struntsak, som det inte var värdt att
bry sig om, och att den unge herrn visst icke
alls hade för afsikt att träffa mig. Hästarna
voro väl litet skygga för spånhögcn där vid
vägkanten, och han fick lof att ta i, förstås. Ja,
jag skulle ha ursäktat alltihop och gått hem och
satt mig att äta mitt hårda bröd och min sillbit
och icke alls tänkt på saken vidare. Men nu
är det annorlunda. Nu känner jag skråman, ja
ända in i själen, och där bränner den som då.
— Det tyckes väl till, återtog smeden
försåtligt, att en så bildad herre som den där
kunde stannat och gjort en ursäkt, när han råkat
skada en annan människa, om det nu också
skett utan hans vilja. Det har en väl hört
många gånger, att de säga »förlåt» och »ursäkta»
till hvarann, när de råka gå i vägen bara aldrig
så litet!
— Hvarann, ja, svarade Anton, det var
just det. Nog kunna de vara höfliga mot
hvarandra, mot sina gelikar, men inte må man tro,
att de kosta någon höflighet på oss inte. Sådant
skulle vi väl aldrig förstå oss på.
— Nej, det vore ju att kasta pärlor för svin,
det få vi ej begära.
Om ledaren af mötet hade kunnat se, huru
hastigt hans utsäde slagit rot och skjutit brodd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
