- Project Runeberg -  Smärtornas man /
103

(1938) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon iakttager alla föreskrifter med noggrannhet, påkostar
alla sina ägodelar på läkare och apotekare, alldeles såsom
den där kvinnan, vilken hade haft blodgång i tolv år
(Mark. 5:26), men ingenting hjälper. Det är ömt om
henne, man vill gråta med henne, men det kan icke
annorlunda gå henne, än det går. Medlet är förvänt, och det
hjälper icke. Har hon ock av någon annan, som hon trodde
vara förståndig, t. ex. av någon läkare blivit tillrådd att
begagna det, så förbättrar det icke hennes ställning.
Hennes omsorg, hennes allvar, hennes bekymmer, hennes tårar,
andras deltagande — ingenting hjälper. Hon måste
övergiva det förvända medlets bruk och söka ett annat.

139. Aposteln Paulus säger, att han hade en idelig
pina i sitt hjärta, när han såg, huru judarna arbetade för
att upprätta sin egen rättfärdighet. De hade nit om Gud,
de foro efter rättfärdighet, det erkänner han, men de voro
icke Guds rättfärdighet underdåniga, och därför kommo
de aldrig till rättfärdighet. Paulus tänkte icke: ”De äro
dock allvarliga och gudfruktiga män; nog skola de varda
saliga, fastän de i denna del taga miste.” Nej, saken gick
honom så djupt till hjärtat och förorsakade honom ett
sådant bittert lidande, att han hade önskat sig själv
bortkastad från Kristus, om han därmed hade kunnat hjälpa
dem. Men nu kunde han det icke (Rom. 9:2 f.).

140. Det ser mycket frisinnat ut att hoppas det bästa
om dem, som fara efter att upprätta sin egen
rättfärdighet, men sådan frisinthet förstod icke Paulus. Det var
ingenting, som upprörde honom så djupt och så häftigt,
som om någon rörde vid läran om rättfärdiggörelsen av
tron. Gällde det att lida oförrätt, att varda förtalad,
förföljd, smädad, gisslad — detta allt kunde han med tålamod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:26:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smam/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free