- Project Runeberg -  Smärtornas man /
251

(1938) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de (v. 50). Dina stadgar äro lovsånger för mig i det hus,
där jag bor såsom främling (v. 54) o. s. v. Där sådan
kärlek till Guds ord icke finnes, där saknas andligt liv. Det
är ock därför en ganska märklig företeelse, att det
vanligen är Guds barns kärlek till och behov av Guds ord, som
först faller världen i ögonen, så att hon kallar dem
”läsare”. Världen visar ofta god iakttagelseförmåga. Om jag
år efter år går och hör Guds ord, men låter det gå in
genom det ena örat och ut genom det andra, så att det aldrig
bliver min själs dagliga bröd, då kallar hon mig aldrig så
där. Men så snart ordet bliver mitt liv, strax får jag bära
det namnet.

348. Det är alldeles omöjligt, att den kan förgås, som
enfaldigt bliver vid Guds ord. Känner han ock ofta icke
mycket av ordet, när han hör eller läser det, så håller det
honom likväl uppe. Det är ju även så förhållandet med
lekamlig spis, att den ofta icke smakar någonting i
munnen. Men i alla fall uppehåller den kroppen. En ung man
klagade en gång för en gammal kristen, att ordet aldrig
ville stanna kvar i hans hjärta. Då tog den gamle fram ett
orent glas och bad den bekymrade mannen slå vatten däri.
Han gjorde det. Sedan fick han hälla ut vattnet, därpå
åter fylla glaset, och detta gång på gång. När den unge
mannen förundrad frågade, vad detta skulle betyda, bad
den gamle honom sätta glaset mot ljuset och se därpå.
”Märker du”, sade han, ”att ehuru vattnet aldrig blivit
kvar i glaset, så har dock detta ständiga fyllande och
tömmande verkat, att det blivit rent?” Sammalunda verkar
ock ordet, genom att flitigt och enfaldigt brukas, så att
själen bliver allt innerligare och fastare förenad med
Herren samt honom ju mer och mer lik.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:26:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smam/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free