Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlercreutz - 1. Adlercreutz, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adlercreutz 15 Adlercreutz
höjdes 1814 i grevligt stånd enligt
37 § R. F. Han blev far till
generalkonsuln, översten greve Fredrik
Thomas A. (A. 2). Dennes äldre son,
kammarherren greve Carlos Natividad A.
(f. 1828, † 1903), blev farfar till
översten Carlos A. (A. 5). Den grevliga
värdighetens nuv. bärare är dennes
äldre bror, skriftställaren greve
Tomas August Natividad Bolivar A. (f.
1886). En yngre son till A. 2,
löjtnanten Oskar Nikolas Adolf Valentin A.
(f. 1832, † 1909), blev far till 1)
verkst. dir. i Östgöta hypoteksfören.,
kammarjunkaren Carl August
Nikolas Fredrik A. (f. 1863), far till
kanslirådet kammarherren Per Tomas
Fredrik A. (f. 1891), samt 2) översten
Nils A. (A. 4).
1. Adlercreutz, Carl Johan,
greve, militär, politiker, f. 27 april
1757 på Kiala gård vid Borgå i
Finland, † 21 aug. 1815 i Stockholm.
Föräldrar: kornetten vid Nylands
dragon-reg. Tomas A. och Hedvig Catharina
Barthéels. — A. började sin militära
bana 1770, redan vid 13 års ålder,
deltog i Jacob Magnus Sprengtportens
revolutionsexpedition till Stockholm
1772 och utmärkte sig vid flera
tillfällen under Gustav III:b ryska krig. A.,
som blev kornett 1775 och
avancerat till major 1789, till överste 1796
och till generaladjutant 1802, fick vid
utbrottet av 1808—09 års krig
befälet över finska arméns andra brigad
och utsågs till generaladjutant hos
överbefälhavaren Klingspor i april
1808. Redan från krigets början hade
A. ett betydande inflytande på den
högsta krigsledningens beslut. Med
Klingspor delar han ansvaret för
arméns reträtt ända upp emot Uleåborg,
vilken förklaras av att de till följd
av det bristfälliga kunskaparväsendet
hade fått överdrivna föreställningar
om de förföljande ryssarnas styrka.
Då dessa förberedde en
överflyglings-rörelse vid Siikajoki och därvid
försvagat sin center, gav A. beslutsamt
order om anfall, och slaget ledde
till en sv. seger. Föreställningen om
ryssarnas övermakt var bruten, A.
planlade och vann segern vid
Revolaks, som följdes av smärre
framgångar vid Lappo och Alavo i juli och aug.
De vunna segrarna fullföljdes dock
ej, och A:s krigsledning utmärktes
föga av energi och initiativkraft.
Hans samverkan med de övriga
befälhavarna var icke heller den bästa.
Kamenski, den nye ryske
överbefälhavaren, fick tid att reorganisera sina
trupper och igångsätta en ny offensiv.
Efter von Fieandts nederlag vid
Kars-tula måste den sv.-finska hären åter
anträda reträttens väg mot norr. Det
blodiga slaget vid Oravais 14 sept.
blev ett sv. nederlag. Reträtten fort-
Carl Johan Adlercreutz.
Målning (detalj) av C. F. von Breda 1815 (Karlbergs slott).
sattes utan strid, och 19 nov. 1808
avslöt A. med Kamenski konventionen
i Olkijoki, enligt vilken Finland
utrymdes av de sv. trupperna. A.
lämnade armén i Torneå och begav sig
till Stockholm. Där mottogs han
entusiastiskt av de revolutionära
officers-kretsarna men var länge obenägen att
spela en ledande roll i en revolution
mot konungen. Då denne vid
underrättelsen om v. arméns avmarsch
stod i begrepp att avresa till den
skånska armén och ett inbördeskrig
syntes förestående, ingrep A., satte
sig i spetsen för några officerare och
arresterade konungen 13 mars 1809
på slottet. Efter statskuppen inträdde
A. i interimregeringen och hade ss.
tjänstgörande generaladjutant högsta
befälet över den sv. krigsmakten.
Hans reella inflytande kom dock icke
att motsvara hans höga ställning;
mot hans och riksföreståndarens
order kunde Adlersparre med sina
trupper inrycka i Stockholm och där
utöva eget militärbefäl. A:s planer att
bevara tronföljden åt den holstein-
gottorpska ätten gingo om intet. I det
nya statsrådet blev han ej omedelbart
inkallad, och som generaladjutant
visade lian ringa handlingskraft. Hans
bristande ledaregenskaper
illustrerades ytterligare vid det fersenska
mordet 20 juni 1810, som han icke gjorde
något för att hindra. — A., som blivit
statsråd 1S10, kom ss. generaladjutant
för armén att nära samarbeta med
Karl (XIV) Johan. Närmandet till
Ryssland och 1812 års politik synes
lian ha gillat. Under den stora
koalitionens krig mot Napoleon 1813 var A.
chef för nordarméns generalstab och
deltog med utmärkelse i slaget vid
Leipzig. Han stod även i spetsen för
generalstaben under sommarfälttåget
mot Norge 1814. A., som 1809 av
riksdagen fått Läckö kungsgård på femtio
år, blev 1811 serafimerriddare och
upphöjdes 1814 i grevligt stånd. —
Han ligger begraven i
Riddarholmskyrkan. — Gift 1) 1792 med
friherrinnan Henriette Amalie Stackelberg, †
1796; 2) 1798 med Margareta Beata
von Engeström. — Litt.: Generalsta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
