Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adler Salvius, Johan - Adlersparre - 1. Adlersparre, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adlersparre
18
Adlersparre
Gustav Adolf under fälttågen mot
polackerna 1625—28 och upphöjdes i
adligt stånd 1629 med namnet Adler
men kallade sig Adler Salvius.
Under trettioåriga kriget spelade A.
näst Axel Oxenstierna den främsta
rollen bland de sv. diplomaterna.
Redan 1629 tillhörde han den sv.
legation, som sändes till
fredskongressen i Lübeck men avvisades. Under
Gustav II Adolfs första år i
Tyskland hade A. till uppgift att förmå
hansestäderna och de protestantiska
furstarna i n.-v. Tyskland att
ansluta sig till Sverige och nådde även
vissa resultat efter slaget vid
Breitenfeld. Under de följ. åren lyckades
han trots stora svårigheter, betingade
av det militära och politiska lägets
förskjutningar, skapa ett
kontribu-tionssystem för krigets dagliga behov.
Vid kretsdagen i Halberstadt 1634
beslöto ständerna i n.-v. Tyskland
att uppsätta en stark krigsmakt
under sv. ledning och voro i princip
villiga att biträda
Ileilbronnförbun-det. A., som jämte Axel Oxenstierna
deltog i mötet, kan därvid sägas ha
firat en av sina största diplomatiska
triumfer, även om de reella
resultaten av överenskommelserna på grund
av de militära motgångarna väsentl.
gingo om intet. A. återkallades kort
därefter (1634) som hovkansler och
sekret råd till Sverige, där han togs i
anspråk för kansliets arbete och hade
ett betydande inflytande på
förvaltningens utbyggande efter 1634 års R. F.
och på regeringsärendenas behandling.
Efter Axel Oxenstiernas återkomst till
Sverige 1636 fick A. jämte Sten Bielke
föra fredsunderhandlingarna i
Tyskland, blev efter Bielkes död 1638
ensam Sveriges legat i Tyskland, avslöt
fördragen med Frankrike 1638 och
1641 samt preliminärerna till den
allm. fredskongressen 1641 och skötte
hela tiden med virtuosmässig
skicklighet de många och invecklade
förhandlingarna. Regeringen
förordnade emellertid 1641 Johan
Oxenstierna till hans medlegat vid
fredskongressen, och mellan den skicklige
och beprövade diplomaten samt den
stolte och andryge men måttligt
begåvade aristokraten uppstod en
misssämja, som snart även kom att
förbindas med de rådande
partimotsatserna i hemlandet på ett sätt, som
knappast främjade Sveriges intressen.
Medan Oxenstiernorna kraftigt ville
hävda de sv. anspråken, anslöt A.
sig mera till drottningens strävan att
genom foglighet underlätta en
överenskommelse. A. kom på grund av
sin politiska och juridiska
skicklighet att inta en ledande ställning vid
fredskongressen. Han hade den
huvudsakliga förtjänsten av överenskom-
melsen med Brandenburg rörande den
pommerska frågan och en betydande
andel i regleringen av det tyska rikets
inre förhållanden. Hans största triumf
blev den under hans bemedling snabbt
träffade överenskommelsen mellan
ständerna och Frankrike (1648). —
Genom sina många tjänster,
diplomatiska och även finansiella, hade A.
vunnit drottningens stora bevågenhet,
och hon visade även detta, då hon
trots de högadliga rådsherrarnas
motstånd genomdrev, att han
utnämndes till riksråd 1648. Efter
återkomsten till Sverige 1650 med
ratifikationen av den westfaliska freden
upphöjdes A. i friherrligt stånd 1651. Inom
rådet intog han en relativt oberoende
ställning till de rådande
partimotsättningarna och var angelägen att
upprätthålla förbindelser åt olika
håll. Ett sista bevis på drottningens
särskilda förtroende fick han 1651, då
han avgick till fredskongressen med
Polen i Lubeck och samtidigt fick leda
förbundsunderhandlingarna med den
franske medlaren Chanut.
Förhandlingarna ledde dock av olika orsaker
ej till något resultat. Bertil
Boethius sammanfattar sitt omdöme om
A. på följ. sätt: "Den, som djupast
inträngt i A. S:s’ största politiska
insats, frånkänner honom rätten att
kallas en stor statsman, och hans
vilja saknade också den kraft och
fasthet, som fordras för att själv
utstaka vägen och föra andra med sig
i brydsamma situationer. Han kan ej
alltid fritagas från obeslutsamhet och
klenmod. Som diplomat var han
däremot en av samtidens och vårt lands
yppersta, vare sig man tänker på hans
kännedom om den europeiska (och
särskilt den tyska) politiken, hans
genomträngande skarpsinne eller hans
långt beräknande försiktighet
(Odhner). Hans sätt att se på förhållanden
och personer röjer, att hans blick
skärpts i Machiavellis skola, och lian
har därifrån medbragt ej blott den
klara insikten i maktens och de reella
faktorernas betydelse i politiken utan
också en hänsynslöshet i val av medel
och en överdriven misstänksamhet,
som ej alltid gagnat lians
verksamhet. Av samma ursprung var väl
kylan i hans uppfattning även av de
väldiga brytningar, som gåvo värme och
trosvisshet åt lians större samtidas
livsverk. I intrigens konst var han en
mästare, och lian glömde ej lätt sin
egen fördel eller sin nog stora
fåfänga, egenskaper, som göra, att man
gärna låter honom själv bära en god
del av ansvaret för de personliga
slitningar, som störde hans verksamhet.
Men om man också ej hos honom
återfinner den oegennyttiga hängivenhet
för saken, som man vant sig att söka
hos hans tid, ha hans motståndare ej
ens i stridens hetta hos honom
förnekat ’goda kvaliteter, goda merita in
rem publicam och en god intention’
(Axel Oxenstierna)." G. U.
Adlersparre, ätt, vars äldste
kände stamfar, borgmästaren i Bogesund
(nu Ulricehamn) Christoffer
Andersson, levde under 1600-talets förra
hälft. Han blev farfar till
statskommissarien Christoffer Christoffersson
(f. 1682, † 1743), vars son,
överstelöjtnanten Christoffer Christoffersson
(f. 1718, † 1799), 1757 adlades med
namnet A. En äldre son till honom,
landshövdingen i Skarab. län,
generalmajoren Georg A. (A. 1), upphöjdes
1809 i friherrligt ocli 1816 i grevligt
stånd, allt enligt 37 § R. F. Söner till
honom voro skriftställaren,
kammarherren greve Carl August A. (A. 4)
och riksdagsmannen greve Rudolf A.
(f. 1819, † 1908), med vilken den
grev-liga ättegrenen utdog. — En yngre
bror till A. 1, landshövdingen Axel
A. (A. 2), blev far till målarinnan
Sophie Adolphine A. (A. 3), översten
Georg A. (f. 1809, † 1902) och
kommendören och riksdagsmannen Axel A.
(A. 5), gift med skriftställarinnan
friherrinnan Carin Sophie Leijonhufvud
(A. 6). Från Georg A. och A. 5
härstamma de nu levande ättegrenarna.
1. Adlersparre, Georg, greve,
militär, politiker och författare, f. 28
mars 1760 på Hovermo vid Storsjön
i Jämtland, † 23 sept. 1835 på sitt
gods Gustavsvik vid Kristinehamn.
Föräldrar: överstelöjtnanten
Christoffer A. ocli Ebba Sofia
Planting-Bergloo. — Efter att någon tid ha
studerat vid Uppsala univ. beträdde
A. den militära banan 1775 och blev
kornett 1777, löjtnant 1783 samt
ryttmästare 1786. Han deltog med
utmärkelse (vidNiveri) i GustavIII:s ryska
krig, vistades en tid i rysk fångenskap
och sändes efter fredsslutet 1790 av
kung Gustav till Norge med hemligt
uppdrag att utforska stämningen inom
landet i och för en ev. förening mellan
Norge och Sverige. — A. lämnade
under förmyndarregeringens första år
sina militära befattningar. Felslagna
förhoppningar om befordran och
intresse för litterära sysselsättningar
synas därvidlag lia samverkat. Under
1790-talet utvecklade han en flitig
verksamhet som historisk och
populärvetenskaplig tidskr.-utgivare bl. a.
med "Läsning för landtmän", som
utkom 1795—97, och främst "Läsning
i blandade ämnen" — ofta benämnd
"Läsning i brännbara ämnen", en
fortsättning av den förra i något
utvidgad och förändrad form. Den var
både vitter och populärvetenskaplig,
hållen i upplysningstidens
encyklope-diska stil och till sin politiska ten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
