Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Fredrik - 1. Adolf Johan d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adolf Johan d. ä.
23
Adolf Johan d. ä.
tersondotter till Karl IX. — Både på
fädernet och mödernet hade A.
sålunda förbindelser med sv. kungahus.
Han blev 1727 furstbiskop av Lybeck
och 1739 administratör av
hertigdömena Holstein-Gottorp och
förmyndare för Karl Peter Ulrik (Peter III
av Ryssland). År 1743 valdes han till
sv. tronföljare, vilket enbart berodde
på det politiska läget. Kejsarinnan
Elisabet av Ryssland ville näml.
förhindra en skandinavisk union, och för
att motverka, att den danske
kronprinsen Fredrik (V) valdes till sv.
tronföljare, medgav hon Sverige en billig
fred, om A. utsågs till sv. tronföljare,
oeh sä blev också fallet. Den danske
kronprinsens kandidatur fick ett
blodigt slut i den s. k. stora daldansen.
Redan i okt. 1743 flyttade A. över till
Sverige; hans regentskap i Holstein
upphörde 1745,
furstbiskopsvärdighe-ten nedlade han 1750. A:s ställning i
Sverige var under de första åren
ganska ömtålig både inåt, då hans val
varit en partifråga och
genomdrivits mot majoritetens av sv. folket
vilja, och utåt, då rikets försvar var
ytterligt försvagat efter det senaste
kriget. Förhållandet till Danmark
blev så spänt, att en rysk militärkår
inkallades och förlades i hjärtat av
Sverige. A. var Titan politisk
begåvning och obekant med sv. förhållanden.
Han var visserl. försiktig och fylld av
de bästa avsikter att gagna sitt land
men kände sig samtidigt stå i
tacksamhetsskuld till kejsarinnan
Elisabet, som verksamt främjat hans val.
Giftermålet med prinsessan Lovisa
Ulrika av Preussen, Fredrik den stores
syster, 18 aug. 1744 bragte honom
under hennes inflytande. Viljekraftig
och intellektuellt sin make vida
överlägsen förde hon hovet allt närmare
hattarna, som visserl. förut
motarbetat A:s val, men till vilka Lovisa
Ulrika på grund av sin franska bildning
och broderns vid denna tid mot
Frankrike och Österrike orienterade politik
kände sig mest dragen. Denna
omsvängning i hovets partipolitiska
ställningstagande markerades utåt
1745, då Carl Gustaf Tessin
utnämndes till chef för tronföljarens hov, och
hade till följd en brytning mellan
de ryska och sv. monarkerna. Vid
riksdagen 1746—47 framstod A. nära
nog som hattpartiets chef, och under
de närmast följ. åren stod han på
höjden av sin bana, utnämndes till
generalissimus över här och flotta
1747 samt erhöll även hemliga löften
av hattledarna om ökad kungamakt.
Förhållandet mellan tronföljarparet
och hattarna försämrades emellertid
snart. Det utrikespolitiska läget efter
freden i Aachen 1748 skärpte hotet
från Ryssland och gjorde hattarna
benägna för en försoning med dess
allierade Danmark. A. tvangs till en
uppgörelse 1749—50, enligt vilken han
förband sig att utbyta Holstein mot
Oldenburg och Delmenhorst samt
samtidigt avstå från alla anspråk på
Slesvig, när hertigdömet Holstein en
gång tillföll honom eller hans arvingar.
Ett led i försoningspolitiken var även
förlovningen mellan prins Gustav och
prinsessan Sofia Magdalena av
Danmark 1751, även den sluten mot
tron-följ arparets önskan. Detta fick även
skrinlägga förhoppningarna om ökad
makt, då hattarna bl. a. av hänsyn till
Ryssland 1749 offentl. dementerade
alla rykten om planerade förändringar
av konungens konstitutionella
befogenheter. Den kungaförsäkran, som
A. 1751 vid sitt trontillträde fick
underskriva, var i stort sett en ny
upplaga av Fredrik I:s; ändringarna
rörde främst inskränkningar av
kungamakten, som redan förekommit i
praxis men nu kodifierades.
Förhållandet mellan kungaparet, kring
vilket ett litet hovparti uppstod, och
hattarna tillspetsades år från år.
Konflikten mellan konung och råd om
gränsen för konungens makt över
regeringsärendena avgjordes vid 1755—•
56 års riksdag helt till rådets fördel.
Genom ständernas skrivelse av 26
maj 1756 fick detta rätt att använda
en k. namnstämpel, när kungen
vägrade underskriva dess beslut.
Revolutionsförsöket på sommaren 1756, som
utgick från drottningen och
hovkretsarna, medan A. personl. hade föga
del däri, krossade det lilla
hovpartiet; A. måste åhöra en
förödmjukande skrivelse från ständerna, vari han
hotades med avsättning, om han icke
frånginge sitt förra uppsåt. Under
1760-talet kunde hovet åter få ett
visst inflytande som tungan på vågen
vid kraftmätningarna mellan hattar
och mössor; mest känd är A:s
tronavsägelse 15 dec. 1768, varigenom han
i samförstånd med hattledarna
framtvingade en riksdagsinkallelse —
rådet måste ge vika, sedan landet i sex
dagar varit utan regent. Även nu gick
A. emellertid miste om den
förstärkning av kungamakten, som
förespeglats honom; riksdagen 1769—70
ställde sig även avvisande. A. hade
visat sig fullständigt omöjlig som
ledare ; han var den, som mer än något
annat utgjorde hindret för den
kungamaktens renässans, för vilken
partistriderna och ständernas oförmåga
att tillvarataga riksintressena dock
banade vägen. — Ludvig Stavenow
karakteriserar A. sålunda: "A. saknade
varken naturligt sunt omdöme eller
god vilja. Men hans begåvning och
insikter voro ganska medelmåttiga, och
lian ägde icke uthållighet eller mod
Adolf Johan d. ä. Kopparstick efter målning
ar D. Beck (Nationalmuseum).
nog att förfäkta en självständig
mening. Han var en i andligt avseende
obetydlig man, som hade svårt att
själv bedöma personer och
förhållanden och kände sig osäker på sig själv.
En naturlig maklighet och
avsaknaden av djupare intressen förslöade
dessutom lätt nog hans pliktkänsla.
Någon verklig uppfattning av de
uppgifter, som förelågo det svenska
konungadömet under dåvarande
förhållanden, hade han icke, icke heller
någon känsla av vad som var möjligt
att genomdriva eller ej." På grund av
sin osjälvständighet blev A. i hög grad
beroende av sin omgivning — utom
drottningen under senare år särskilt
kronprinsen. — A:s intresse för den
högre odlingen var icke heller av
djupare art; det var enbart Lovisa
Ulrikas förtjänst, att hovet under hans
tid kom att framstå som ett stöd för
vetenskap, konst och litteratur.
Kungens intressen gällde främst
soldatexercis, militärväsendets detaljer och
den kära svarvstolen. Till hans
företräden hörde ett värdigt och vänligt
yttre samt en hjärtats godhet, som
förskaffade honom ärenamnet "den
gode" eller "den milde". Inom
familjen var han alltid en öm make och
fader. Med Lovisa Ulrika hade han
barnen Gustav (III), f. 1746, Karl
(XIII), f. 1748, Fredrik Adolf, f. 1750,
och Sophia Albertina, f. 1753. A.
ligger begraven i Riddarholmskyrkan i
Stockholm. G. U.
1. Adolf Johan d. ä., pfalzgreve vid
Rhen, titulärhertig i Bayern, till
Jü-lich, Cleve och Berg, f. 11 okt. 1629
på Stegeborg, † 14 okt. 1689
därstädes. Föräldrar: pfalzgreven Johan
Kasimir av Zweibrücken och Katarina,
prinsessa av Sverige, Karl IX :s
dotter. Bror till Karl X Gustav. — Som
bror till tronföljaren och måg till
riksdrotsen Per Brahe intog A. redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
