Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Afzelius, Johan (Jan) - 3. Afzelius, Pehr von - 4. Afzelius, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afzelius
26
Afzelius
"A. var en man af mycken
originalitet, af ett lifligt och angenämt
umgänge, som gnistrade af peppradt
skämt. Med mycken allmänlärdom
förenade lian djupa insigter i sin
vetenskap, der hans omdöme var skarpt,
klart och grundligt. Han hade kunnat
illustrera sitt namn i kemiens
annaler, men han saknade hågen för
an-ställanden af rön och äggades icke af
önskan att blifva bemärkt" (J. J.
Berzelius). Han blev led. av Vet.
akad. 1801 och av Lantbruksakad.
1818. -—- Vid A:s död överläts hans
utvalda samling mineralier utan
ersättning till Uppsala univ. —- Ogift.
—- Litt.: biografi av J. J. Berzelius i
Vet. akad: s handl. 1837. N. B.
3. Afzelius, P e h r v o n, läkare, f.
14 dec. 1760 i Larvs prästgård, Skarab.
län, † 2 dec. 1843 i Uppsala. Bror till
A. 1 och A. 2. — Student 1777, blev
A. 1782 fil. mag. och med. kand. samt
1783 med. lic., allt i Uppsala. Åren
1784—86 företog han en utlandsresa,
varifrån han i brev skildrade rön och
iakttagelser, såväl rent medicinska
och kirurgiska som administrativa.
Under resan bliven med. dr i Uppsala
1785 och utnämnd till adjunkt i
medicin därstädes 1786. blev han efter
återkomsten 1788 först kirurg vid
Akademiska sjukhuset i Uppsala och
sedan vid krigsutbrottet s. å.
reg.-läkare vid Livgardet. I Finland
betroddes han med organisatoriska värv
och blev 1789 först fält- och
stabskirurg samt slutl. — trots sin
ungdom -—■ överdir. vid arméns
medicinalverk med den krävande uppgiften
att nydana fältskärskåren. Efter
krigets slut återgick A. till sin
lärar-post i Uppsala och blev 1801 prof. i
medicin därstädes. Som akademisk
lärare i Linnés, Rosensteins och Acrels
spår var han framstående: klar,
koncis, inriktad på empiriska rön och
Pehr von Afzelius. Litografi av J. E. Cardon.
praktiskt väsentliga ting men likväl
utrustad med en djup och bred fond
av allm. naturhistorisk bildning. Som
läkare var han framgångsrik och
ansedd; lian kallades 1792 till Gustav
III:s dödsbädd, blev 1812 arkiater
och Karl (XIV) Johans läkare samt
utnämndes 1S18 till konungens förste
arkiater. Inom vetenskapen kom han
aldrig att utöva något större
författarskap — hans penna upptogs mest
av administrativa ämnen —, men
hans ord och omdöme tillmättes
mycken vikt. Han uppbar talrika
kommittéuppdrag och hedrades med
ledamotskap i talrika in- och utländska
vetenskapliga samfund, bl. a. i
Krigs-vet. akad. (1797) och i Vet. akad.
(1804, preses 1812). Han blev 1835
kommendör med stora korset av
Vasaorden. — Till Uppsala univ.-bibl.
skänkte A. en värdefull samling äldre
sv. medicinska manuskript, bl. a. av
Linné, Rosenstein och Sidrén. — Gift
1790 med Vendela Catharina Sidrén.
—■ Litt.: biografi i Vet. akad:s handl.
1847. P. H. T.
4. Afzelius, Arvid August, präst,
skald, hävdatecknare, f. 6 maj 1785 i
Hornborga skn, Skarab. län, † 25 sept.
1871 i Enköping. Föräldrar:
komministern Per Persson A. och Inga
Magdalena Lindström. ■—■ A. blev student
1803, fil. kand. 1809 och fil. mag. s. å.,
allt i Uppsala. Han blev lärare vid
frimurarebarnhusskolan i Stockholm
1809 och övertog 1815 ett
privatgymnasium, som hans bror Lars Peter
grundlagt. Han prästvigdes 1811, blev
hovpredikant 1812, utnämndes till
hovkonsistorienotarie och ord.
hovpredikant 1820, tillträdde 1821
befattningen som kyrkoherde i
Enköpings och Vårfrukyrka förs. och blev
kontraktsprost 1853. Han blev led.
av Vitt. akad. 1842 och av Mus.
akad. 1857 samt erhöll Sv. akad:s
stora guldmedalj 1865. — A. var
den första invalda medl. i Götiska
förb., där han antog namnet
Arngri-mer och redan under stiftelseåret
(1811) framträdde med en övers, av
den isländska "Herwara-saga". I
förb:s tidn. Iduna publicerade han
övers, av "Völu spå" (IS 12). Han
utgav med bistånd av den danske
språkforskaren Rasmus Rask även
den äldre Eddan (1818) och
översatte den s. å. till svenska. Från
barndomen härstammade A:s intresse för
de gamla folkvisorna, som han tidigt
började uppteckna och så
småningom meddelade i Götiska förb.
Fastän han saknade musikalisk
underbyggnad, kunde han bevara
melodierna i minnet, och tills, med O. Åhlström
utgav han 1814—15 "Traditioner af
svenska folkdanisar". Den vida
viktigare samlingen "Svenska folk-visor
August Afzelius. Litografi av A. J. Salmson.
från forntiden" (1—3, 1814—17)
redigerades i samarbete med E. G.
Geijer. Åtskilliga av visorna hade
lämnats av L. F. Rääf.
Harmondse-ringen av melodierna utfördes av
Hæffner. — Även om texter och
melodier i A:s folkvisesamlingar många
gånger äro godtyckligt upptecknade
och bearbetade, ha de likväl varit till
gagn för den sv. forskningen på såväl
folkvisans som folklorens område. De
gåvo även impulser åt den samtida sv.
lyriken. En ny utvidgad och
kommenterad uppl. av Geijers och A:s
folkvisesamling utgavs 1880 av Rikard
Bergström och L. Höijer. Påverkad av
folkvisorna skrev A. bl. a. romansen
"Necken" till en folkmelodi, "Neckens
polska"; "Necken" och "Alundavisan"
ha ingått i det allm. medvetandet som
folkvisor. Den förra infördes i Iduna
(1812), den senare i "Afsked af
swen-ska folksharpan" (1848), ett
egendomligt verk, där A. anpassade
folkvisemelodier för modern text (t. ex.
melodin till "Sven i Rosengård" för
en gravdikt över Geijer). Under senare
delen av sitt liv utgav A. det stora
verket "Swenska folkets sago-häfder
eller Fäderneslandets historia" (1
—11, 1839—70), som betecknar en
nationell insats trots påtagliga brister
i fråga om vetenskaplig kritik. Även
som psalmdiktare har A. framträtt
(psalmen 15 i 1937 års psalmbok), och
i en anonym skrift, "Ett sömn i
Grålies wenstra bakfot" (1840) tog han
efter mönster av Dalins "Sagan om
hästen" till orda mot lagen om
husbehovsbränningens avskaffande. Hans
efterlämnade självbiografi, "Minnen",
utgavs 1901. — Gift 1) 1815 med
friherrinnan Sofia Ottiliana Ramsay,
† 1827; 2) 1831 med Sofia Charlotta
Furubohm, † 1846; 3) 1848 med
Vilhelmina Elisabet Elfström. A. hade
i sina tre äktenskap sjutton barn, av
vilka elva överlevde honom. N. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
