Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aguéli, Ivan - Ahlberg, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ahlberg
34
Ahlberg
Ivan Aguéli.
stånd att resa till Paris. I Frankrike
vistades han 1890—91 och blev genom
målaren Emile Bernard bekant med
det symbolistiska måleriets principer
och med van Goghs och Gauguins
konst, som i honom fick en varm
anhängare. A., som redan förut kommit
i kontakt med Swedenborgs idéer,
fördes i Paris in i exklusiva och
radikala intellektuella kretsar. Nu
för-ryskade han sitt förnamn (han
beundrade mycket rysk litteratur, särskilt
Dostojevskij) och förfranskade sitt
efternamn. Hans konstnärskap befann
sig i jäsande utveckling. Åren 1891—
92 studerade han i Stockholm bl. a.
på Konstnärsförbis skola och målade
under somrarna på Gotland.
Därefter begav han sig ånyo till
Frankrike och gick en händelsemättad tid
till mötes. Hans intressen fingo allt
större räckvidd och inriktades på
antik och exotisk konst, ockultism och
religionsvetenskap, filosofi och
studier i orientaliska språk. Kalevala,
Eddan, Koranen och Vedaböckerna
hörde till hans lektyr. Allt detta kom
honom att låta måleriet vara. Han
umgicks i samma symbolistiska
kretsar som O. Sager-Nelson och levde i
yttersta enkelhet (en vän, som besökte
honom, fann honom boende i ett rum,
blottat på möbler men med en mängd
luntor på hebreiska, ryska, grekiska
och sanskrit, med vilka lian bäddade
under huvud och knän). Nu lärde
han känna madame Marie Huot, en
excentrisk skaldinna, verksam som
fanatisk djurvän. Med denna dam, 23
år äldre än han, inledde han ett
förhållande, som kom att vara i
decennier och fick karaktär av ett slags
hat-fylld kärlekskamp, varunder A.
alltmera kom in under sin härsklystna och
svartsjuka väninnas inflytande. Vid
denna tid gav han sig även
anarkismen i våld. Som anarkist var A. mera
teoretiskt än praktiskt livaktig men
lyckades kompromettera sig därhän,
att han 1894 drogs in i en stor
anarkistprocess. Han blev frikänd, sedan
han suttit häktad i omkr. 5 månader.
Efter frigivningen togo hans planer
att uppsöka Orienten fast form, och
han reste till Egypten, där han 1894—
95 upplevde en tid av stor
konstnärlig aktivitet och intensiv umgängelse
med muhammedansk kultur. Under de
följ. åren i Paris fördjupade han sina
studier i österländska språk och
övergick offentligt till islam. Från en resa
till Ceylon och Indien 1899 återvände
A. till Frankrike vid nyheten om att
spansk tjurfäktning—ett rött skynke
för djurvännen A. — skulle införas
i detta land. På en tjurfäktning i
Deuil 1900 avlossade han
revolverskott mot toreadorerna och sårade en
av dem. A. dömdes till 3 månaders
fängelse men fick villkorlig dom. Hans
aktion vann på många liåll stora
sympatier och bidrog till tjurfäktningens
förbjudande i Frankrike. År 1902 for
han åter till sitt älsklingsland
Egypten och stannade där ända till 1909,
helt fången i studier av islam och
arabisk vishetslära och i drömmar om en
muhammedansk kulturell och politisk
renässans. Som ofta annars levde han
i perioder av svåraste fattigdom, och
hans konst låg helt i träda. Den följ.
tiden i Genève och Paris gick i samma
stil, men när han 1911 besökte
Sverige, fick ban av Carl Wilhelmson
impulsen att återuppta sitt måleri, som
han alltsedan 1898 försummat, och
gick som frielev i Wilhelmsons skola i
Stockholm. Han kom nu in i en tid av
konstnärlig högspänning ocli målade
1912—13 i Frankrike och 1913—16 i
Egypten, varifrån lian till sist
utvisades av engelsmännen. Han hamnade i
Barcelona ocli blev kvar där i brist på
medel. I närheten av staden blev den
svårt lomhörde konstnären påkörd
och dödad av ett tåg. Hans grav finns
på en kyrkogård där. — A:s
levnadsöde, egendomligare än någon
annan sv. konstnärs, bottnade i en
äkta originalitet, en hyperkänslighet
hos nerver och intellekt, som
oemotståndligt drev honom ut ur det
borgerliga västerländska samhället bort
mot radikala livsformer och mot
Orientens mystik och skönhetskult.
De andliga strömningarna från
sekelslutet, "fin de siècle", ha i detta
avseende i honom en karakteristisk repr.
Om hans betydande personlighet
vittna icke minst hans talrika brev, fyllda
av intellektuell vitalitet och ofta
märkligt uttrycksfulla i skildringen
av natur, människor och tankar. När
han dog, var han i Sverige så gott
som okänd, och själv fick han icke
uppleva någon seger för sin konst.
Genom prins Eugens ingripande räd-
dades hans kvarlåtenskap hem till
Sverige, och den minnesutställning,
som anordnades i Stockholm 1920,
gjorde hans namn berömt. Sedan
dess har lian blivit erkänd icke
endast som en kolorist av högsta rang
utan även som en av den moderna sv.
konstens stora banbrytare, märklig
icke minst genom sitt tidiga
framträdande. Hans produktion består
uteslutande av små landskaps- och
figurstudier, främst från 1891—92 (Gotland),
1894—95 (Egypten) och 1911—17
(Stockholm, Frankrike, Egypten,
Spanien). Med stor följdriktighet
genomförde han ända från visbytiden sina
idéer, tog intryck av Gauguin och
senare av kubismen men hävdade städse
sin egenart i sina fast uppbyggda
bilder med deras dämpade, fint
nyanserade färgtoner, som med stor
känslighet fånga ljusets och luftens valörer.
Träffande sade lian själv om sina
målningar, att de äro naturalistiska
med "undermedveten" kubism och att
de nå sitt jämviktsläge, då form och
färg "inte är annat än en ocli samma
sak". — Ogift. — Litt.: A. Gauffin,
"I. A., människan — mystikern —
målaren" (1—2, 1940—41). A. E.
Ahlberg, Ernst, organisatör
inom tjänstemannarörelsen, f. 23 april
1891 i Gudhems skn, Skarab. län.
Föräldrar: hemmansägaren Frans
Joel A. och Emma Charlotta
Karlsdotter. — Efter studentex. i Lund var
A. under några år verksam som
journalist i Skövde och Stockholm, blev
ombudsman 1918 i Jordbrukarnas
riksförbis s. distrikt och 1920 i
Sveriges allm. verkmästareförb. Ur det
senare har Sveriges arbetsledareförb.
framvuxit, där A. är förste
ombudsman. Under hans ledning har förb.
alltmer ökat sitt medlemstal och
erhållit större fackliga och ekonomiska
resurser, så att det som
tjänstemannaorganisation utgör en faktor av vikt
(13 000 medl. och 3,3 mill. kr. i
tillgångar 1940). Till stor del var det A:s
förtjänst, att
arbetsledarorganisatio-nerna på olika områden enades i en
gemensam sammanslutning. A. är
även en av stiftarna av
Skandinaviska arbetsledareunionen, vars råd
han tillhört från starten 1922. Inom
den samlade tjänstemannarörelsen är
A. en förgrundsgestalt och har där
gjort betydande insatser. Då De
anställdas centralorganisation (Daco)
1931 konstituerades, blev han v. ordf.,
var 1937—39 ordf. och tillhör alltjämt
(1942) sekretariatet och
arbetsutskottet. Han var led. av 1928 års
arbetsfredsdelegation och medverkade
till skapandet av Sveriges
industri-förtas arbetsledareinst., vars styr.
lian tillhör. I kommittén ang.
privat-anställda var A. en drivande kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
