Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Almquist, Love
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almquist
64
Almquist
och kritiken var hånfull. Nämnda år
hade en yngling, som tillhörde A:s
omgivning, drabbats av
sinnesförvirring, och man antydde nu, att det
fanns ett naturligt samband mellan
denna händelse och den besynnerliga
förkunnelsen i manliemsförslaget. A.
kom att framstå som en farlig
människa. Han kände sig inte heller vara
utan skuld, och kritiken grep honom
därför så mycket djupare. A:s
reaktion blev våldsam; den fann uttryck
i "Amorina", en utomordentligt
bisarr och svårtillgänglig skapelse, som
trots all formlöshet fascinerar genom
sin intensiva stämning. A. har där
biktat den främlingskänsla, som
aktualiserats och skärpts av den
hårdhänta kritiken. "Amorina"
publicerades emellertid inte förrän 1S39
och då i omarbetat skick; den
ursprungliga versionen lät A. 1822
makulera på inrådan av sin farbror (A.
2). Redan manhemsförslaget
undergrävde A:s möjligheter till en
ämbets-mannakarriär; "Amorina" skulle
utan tvivel fullständigt ha förstört
dem. Men A:s försiktighet visade sig
ändå malplacerad; redan 1823
tvingades han ta avsked från sin numera
ord. kanslistbefattning.
Makulering-en av "Amorina" hade förlamat A:s
litterära skaparlust, och bitterheten i
hans ekonomiska nödläge skärptes
därigenom. Men A. räddades ur
svårigheterna av vännen Jonas Wærn,
som hjälpte honom att slå sig ner som
bonde i Värmland. Det var inte någon
ny tanke. Redan i manhemsprojektet
hade A. förklarat, att den högsta
livsformen representerades av den
"idealiserade bonden". Denne skulle inte
som de vanliga bönderna enbart syssla
med jorden utan dela sin tid mellan
lantbruk och litterära ting. A. och
hans närmaste vänner hade flera
gånger planerat att förverkliga ett
sådant idealiserat bondeliv. I början
av 1824 flyttade A. till Värmland.
Samtidigt gifte han sig med Maria
Lundström, som varit tjänsteflicka i
hans hem; ända sedan uppväxtåren
hade han känt sig dragen till henne.
Ett par av vännerna slogo sig ner i
närheten, men de andra tvekade och
kommo inte. Sämjan mellan
nybyggarna blev inte heller den bästa, och
redan 1825 upplöstes kolonin; A.
flyttade tillbaka till Stockholm.
Värmlandsvistelsen hann emellertid
bli av stor betydelse för A. Han
började åter dikta; särskilt 1824 måste
betecknas som ett litterärt
genombrottsår för honom. Han skrev då sitt
första mästerverk, "Ormus och
Ariman" (tryckt 1839), en bitande satir
mot byråkratiskt ordningsnit och ett
angrepp mot samhällsauktoritet
överhuvudtaget. Det var A:s uppgörelse
med intrycken från ämbetsverken.
Han gjorde också upp planen till
ett kolossalverk, "Jordens blomma",
där liela världshistorien jämte livet
efter döden skulle skildras. Några
smärre partier fullbordades, men de
publicerades inte förrän senare. År
1824 skrevs sannolikt även
"Cypressen" (tryckt 1906), en i mycket
självbiografisk roman, som polemiserar
mot A:s demoniska attityder i
"Amorina" och "Ormus och Ariman". Den
vittnar om ökad andlig balans. -—■
Värmlandsplanens bankrutt innebar
emellertid en ny katastrof för A.,
allvarligare än någon av de
föregående. Den ungdomliga idealism,
som dittills burit upp hans
strävanden, knäcktes för alltid. A:s
auktoritet inom vänkretsen rubbades också
för första gången. Därtill kommo
ekonomiska svårigheter och en växande
insikt om, att äktenskapet varit
förhastat. A:s spontana reaktion inför
denna anhopning av olyckor var att
sluta sig inom sitt skal och helt gå
upp i den mystiska religiositet, som
alltid kunde bereda honom en fristad.
I sinnrikt dialektiska arbeten
grubblar han över det ondas problem, som
han finner olösligt; endast genom
att avstå från att bruka sitt förnuft
kan människan försona sig med
världen. Den mystiska extasen är det
enda, som skänker visshet; inför den
förblekna tvivel och frågor
("Gudaha-taren" och "Ferrando Bruno", trol.
skrivna omkr. 1826 men tryckta först
1839). Vid denna tid började A.
också dikta sina första "Songes", ett
slags lyriska impromptun med
musik, vilkas himmelska visioner och
friska naturstämningar sprungit fram
som protester mot en tryckande
vardagsverklighet. -—■ Efter ett par
besvärliga år började emellertid A:s
ställning förbättras. Han antogs 1828
till lärare vid försöksläroverket Nya
elementarskolan i Stockholm, som
experimenterade med nya
undervisningsmetoder; 1829 utnämndes han
till dess rektor. Därmed återvände
också intresset för verkligheten. A.
anlitades flitigt som läroboksförf.,
och hans pedagogiska talang rönte
mycken uppskattning. Samtidigt
skänkte "Songes" honom ett namn som
diktare och förde honom i livlig
kontakt med de ledande romantikerna.
De många verk, som A. hade liggande,
började cirkulera i manuskript, och
hans rykte som geni befästes alltmer.
Så småningom övervann lian under
intryck av sina vänners beundran den
motvilja mot publicering, som
förorsakats av manhemsprojektets
mottagande. A. tog itu med att redigera
sina skrifter enligt en ny plan, och
1832—35 utkom en serie på sju voly-
mer under titeln "Fria fantasier,
hvilka, betraktade som ett helt, af
Herr Hugo Löwenstjerna stundom
kallades Törnrosens bok, stundom
En irrande hind". Därmed slog A.
även hos allmänheten igenom som
förf. — "Törnrosens bok"
innehåller en brokig samling olikartade
diktverk, som A. med hjälp av en
fortlöpande ramberättelse förenar till ett
helt. Första volymen börjar med en
livfull uvertyr, "Jagtslottet", där A.
för läsaren presenterar
hovmarskalken Hugo Löwenstjerna och hans
familj jämte den sällsamme poeten
Richard Furumo, A:s alter ego. Dessa
personer bruka regelbundet samlas
för att underhålla varandra med
historier av alla slag. Genom att på
detta sätt begagna flera berättare ocli
själv endast indirekt uppträda kunde
A. bevara ett visst avstånd till
publiken. A. hade ju ett stort förråd av
opublicerade arbeten, särskilt från
tiden före 1830, och till en början
nöjde lian sig med att ösa ur denna
källa. Men 1834—35 var han
utomordentligt produktiv, och de sista
volymerna i serien fyllde han med
nyskrivna verk. Det första vittnesbördet
om pånyttfödd skaparlust blev
"Drottningens juvelsmycke" (1834),
hans yppersta roman och en
inspirerad tolkning av gustavianskt
tidslynne. I likhet med A:s övriga
historiska romaner visar boken bekantskap
med Walter Scott; det centrala i den
anknyter emellertid till den gåtfulla
Tintomara, fascinerande genom sin
skönhet, olycksbringande genom sin
kyla. A. koncipierade denna
sfinxar-tade flickgestalt under intryck av en
tragisk händelse. År 1833 hade näml.
A:s fosterdotter jämte en av lians
tillgivnaste lärjungar gemensamt
begått självmord, och de hade
uppen-barl. fattat sitt beslut under intryck
av A:s lära om livet efter döden.
Saken väckte ett oerhört uppseende, ocli
all den gamla misstron mot A. bredde
ut sig på nytt. Än en gång blev han
smärtsamt medveten om sitt
främlingskap. Tintomara fångar i en
suggestiv symbol det ohjälpligt tillfrusna
i hans väsen. "Drottningens
juvelsmycke" följdes av en rad exotiska
fantasistycken, förlagda till skilda
länder och tider ("Ramido Marinesco"
1834, "Signora Luna" 1835, "Arthurs
jagt" 1839). Mot denna serie
exklusivt romantiska verk kontrasterar
en realistisk komedi som "Colombine"
(1835), något av det kvickaste A.
skrivit. Den rika produktionen 1834—35
är genomgående präglad av den
råd-villhet, som under dessa år var A:s
mest typiska drag. — Han hade börjat
tröttna på skolan och ville ha en tjänst,
som tog mindre tid från diktningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
