Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Anckarsvärd, Michael - 2. Anckarsvärd, Carl - 3. Anckarsvärd, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anckarsvärd
83
Anckarsvärd
testamente", vari lian hyllar
julirevolutionen i Frankrike. — "öfverste
Mikael Anckarsvärds minnen från
åren 1788—1790" utgavs 1892 av Sv.
historiska fören. — Gift 1781 med
friherrinnan Eva Carolina von
Segebaden. — Litt.: A. Grade, "Ur M.
C. A:s papper" (Personhist. tidskr.
1917). G. U.
2. Anckarsvärd, Carl Henric,
greve, militär, politiker, f. 22 april
1782 på Sveaborg, † 25 jan. 1865 i
Stockholm. Son till A. 1. — A. blev
fänrik i arméns flotta 1785 och vid
Livgardet till fot 1794, genomgick
Krigsskolan på Karlberg 1795—98 och
företog därefter en längre tids
utrikes resa. A., som 1805 jämte sin
far upphöjts till friherre, visade
sedan under de tyska fälttågen 1805—
07 tydligt sitt missnöje med kungens
politik. Under krigsåren 1808—09
vistades A. vid v. armén — han
utnämndes 180S till överadjutant och
major, 1809 till överstelöjtnant —
och spelade en framträdande roll i
resningen mot Gustav IV Adolf, både
i den föregående agitationen och
senare, då det efter Georg Adlersparres
anslutning gällde att vinna det högre
befälet och vissa inflytelserika
kretsar i Stockholm. Vid Adlersparres
avmarsch mot Stockholm sändes A.
till det norska högkvarteret och
lyckades där utverka ett muntligt löfte
av den danske överbefälhavaren prins
Kristian Augusts närmaste män, att
stilleståndet skulle betraktas ss.
förlängt under resningen. Efter
ankomsten till Stockholm yrkade A. liksom
Adlersparre förgäves, att hertig Karl
omedelbart skulle utropas till kung.
— Trots sin aktiva medverkan i
regimförändringen 1809 kom A. liksom
Adlersparre i viss mån att skjutas
undan, sedan riksdagen sammanträtt
■—- han undanbad sig inval i 1809 års
konstitutionsutskott. -— Han verkade
senare ivrigt för Karl Augusts val till
tronföljare, efter dennes död för
Fredrik Kristians. Bernadottes val mottog
han därför med något blandade
känslor. Den nye kronprinsen förstod dock
att vinna A., och denne, som väl till
en början väntat en franskorienterad
utrikespolitik, var snart fullt
övertygad om riktigheten av 1S12 års
politik, även om hans övertygelse lätt
nog kunde vackla alltefter de
politiska och militära konjunkturernas
skiftningar. -—- A. utnämndes 1812
till generaladjutant och deltog ss. chef
för Närkes reg. i Karl (XIV)
Johans tyska fälttåg 1813. Stort
uppseende väckte hans djärva företag att i
ett enskilt brev till kronprinsen skarpt
angripa förbundet med Ryssland och
antyda möjligheten av ett nytt Tilsit.
En formlig brytning mellan A. och
Karl Johan blev följden, A. skildes
från sitt befäl och sändes hem till
Sverige. Vid riksdagen 1817—18 tillhörde
A. jämte sin far oppositionen och
spelade snart en ledande roll inom denna.
Hans politiska mål synes ha varit att
skaffa adelns oberoende element ökat
inflytande på Riddarhuset på
bekostnad av den av regeringen beroende
byråkratin. Den av A. ledda
riddarhusoppositionen mot Karl XIV Johan
hade haft sin motsvarighet under
Gustav III, men den ideologiska
motsättningen hade fördjupats. Karl
Johans regering behärskades av en
konservativ, oppositionen av en liberal,
västeuropeiskt påverkad,
reformiv-rande grundåskådning. A. var
sålunda starkt påverkad av fransk
liberalism. Med oppositionspressen,
särskilt Argus och dess red. J.
Johansson, etablerade A. ett tidvis
mycket intimt samarbete. Regeringens
försök att locka honom över till sin
sida eller processvägen komma honom
till livs misslyckades. Särskilt
uppmärksammad blev processen om
"ryt-tarbyxorna" 1823. A. hade som
rust-hållare under Livreg:s husarer fått
några munderingspersedlar kasserade.
Han ingav då en besvärsskrift, fylld
av överdrivna politiska uttalanden.
Följden blev ett åtal för högmålsbrott,
som gick ut på liv, ära och gods.
Regeringen måste snart slå till reträtt, och
aktionens enda resultat blev, att A:s
popularitet ytterligare ökades.
Händelsen, i och för sig bagatellartad,
belyser regeringens oerhörda
ömtålighet för all kritik och hade en stor
principiell betydelse. — Mot slutet
av 1820-talet fjärmade sig A.
alltmer från sina gamla partivänner och
närmade sig hovet. Den nya
vänskapen varade dock icke länge, åren
kring 1830 förde A. oppositionens
talan i sin tidn. "Den svenske
medborgaren", och då "koalitionen" under
vintern 1838—39 i Stockholm överlade
om utvägarna att få till stånd en
ändring av regeringssättet—planer voro
å bane att förmå Karl Johan till
tronavsägelse till förmån för den som
liberal ansedde kronprins Oscar —
var A. en av dess ledare. Vid
riksdagen 1840—41 fick visserl.
oppositionen majoritet i utskottsvalen, men
dess överdrifter ledde till en
splittring, som under riksdagens senare
skede förskaffade regeringen
majoritet på Riddarhuset. En av de
viktigare frågor, som riksdagen kom att
behandla, var representationsfrågan.
A. hade länge strävat efter att befria
representationen från regeringens
dominerande inflytande — därvid
påverkades han av norska förebilder,
vilket bl. a. framträder i det "Förslag
till nationalrepresentation", som han
tills, med J. G. Richert utgav 1830.
En annan glänsande broschyr i
frågan var "Politisk trosbekännelse"
(1833). Vid 1840—41 års riksdag
framlade oppositionen ett
reformförslag i representationsfrågan,
utarbetat av A. och Richert, men det föll
igenom, och alla A:s följ. livliga
ansträngningar i frågan blevo även
fruktlösa. Vid 1859—60 års riksdag
yrkade A. på en genomgripande
revision av unionen mellan Sverige ocli
Norge och manade svenskarna att
inta en "manlig hållning" mot Norge
— motionen stod i nära samband med
den s. k. ståthållarstriden, d. v. s.
frågan om ståthållarämbetet i Norge
enligt norrmännens vilja skulle
avskaffas. — A. var onekl. idérik och
kunde visa stor initiativkraft, men
han var icke någon stor parti- eller
folkledare. Hat mot dynastin var ett
framträdande drag i hans åskådning
på senare dagar. Hans inlägg voro
ofta ytliga ocli byggda på otillräcklig
sakkännedom. Dock var han en
glänsande talare, som kunde väcka ett
oerhört uppseende med sin djärva
oppositionsretorik. A. blev greve vid
faderns död 1838. — Gift 1810 med
friherrinnan Charlotta Bonde. ■—■
Litt.: B. Enander, "C. H. A. och
’dis-ciplinbrottet’ 1813" (Personhist.
tidskr. 1930). G. U.
3. Anckarsvärd, Johan August,
greve, militär, politiker, f. 14 dec. 1783
på Sveaborg, † 12 nov. 1874 på Nynäs,
Bälinge skn, Södermani. län. Bror
till A. 2. — A. inskrevs i
krigstjänst 1787 och gjorde en snabb
karriär, blev fänrik i armén 1790,
löjtnant vid Göta livgarde 1802 och
deltog i fälttåget mot Napoleon 1805
—06. Under kriget 1808—09 var han
kapten vid Västmanlands reg. och
adjutant lios Georg Adlersparre samt
främjade efter förmåga dennes revolu-
August Anckarsvärd. Målning (detalj) av G.
ü. Troili 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
