Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per - Attorps, Gösta - August, Nicolaus - Augusti, Lovisa - Aulævill, Peter - Aulén, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Attorps
155
Aulén
fanns dock åtskilligt nytt, och mycket
av det gamla var omarbetat. Men
kritiken var denna gång öppet ogillande
iiven från gamla vänners sida, och
lyrikern A. tystnade definitivt. Tiden hade
gått om honom; A. själv avskydde
liberalismen, och den såg i A. en
inkarnation av allt reaktionärt. — A.
fann en tillflykt i den akademiska
lärarverksamhet, som efter
fullbordandet av "Lycksalighetens ö" främst
tog hans krafter i anpråk. Som prof.
i filosofi fortsatte han den kritik av
romantiken, som lian påbörjat i
sagospelet. Han ägnade sig näml. åt att
utveckla Schellings filosofi i
riktning mot en kristen teism. År 1835
redovisade A. sina resultat i "Studier
till philosophiens historia och system".
Vida större betydelse fick han som
prof. i estetik. Han skrev vår första
verkliga litteraturhistoria, "Svenska
siare och skalder" (1—6, 1841—55),
som skildrar utvecklingen från
Stiernhielm t. o. m. gustavianerna med
huvudvikten lagd på porträtt av de stora
författarna. Men A. bemödade sig
också om att få fram den historiska
bakgrunden och att skaffa så rikhaltigt
material som möjligt. Däremot var
han inte så noga med fakticiteten; han
bättrade gärna på citaten för att göra
dem tydligare för läsaren. Styrkan i
A:s framställning ligger i den
poetiska inlevelsens finhet och i hans
allvarliga strävan att låta största
möjliga rättvisa vederfaras var och en.
— Det fanns hos A. en egocentricitet,
som yttrade sig i form av kinkighet
och fåfänga, och som, särskilt under
hans ungdomsår, kunde bli ganska
påkostande för omgivningen. Men den
motverkades av ett barnsligt drag, en
ursprunglig naivitet, som avväpnade
och rörde. A. var särdeles opraktisk
och utan stor beräkning i världsliga
ting. Han stack aldrig under stol
med sin mening, och vad han menade
var ofta inopportunt. Få sv. förf. ha
också blivit så smädade som A. A:s
"Samlade dikter" utkommo i 6 bd
1854—63. "Valda skrifter" utgåvos
1927—29 i 6 bd av F. Böök. — Gift
1S26 med Ebba af Ekenstam. — Litt.:
C. Santesson, "A:s ungdomsdiktning"
(1920) och "Atterbomstudier" (1932);
F. Vetterlund, "A:s sagospel
’Lycksalighetens ö’" (1924); J. Kulling,
"A:s ’Svenska siare och skalder’"
(1931); G. Axberger, "Den unge A."
(1936); S. Magnusson, "Det
romantiska genombrottet i
Auroraförbundet" (1936). I. W.
Attorps, Karl Gösta Bruno,
författare, f. 19 juli 1899 i Hallsberg,
Örebro län. Föräldrar: köpmannen
August Andersson och Anna Nyholm.
— Efter studentex. i Örebro 1917
inskrevs A. vid Uppsala univ. s. å., där
han 1922 blev fil. kand. År 1929 blev
han fil. lic. och 1930 fil. dr vid
Stockholms högskola. A. är sedan 1929
medarb. i Sv. dagbladet, där han främst
varit verksam som
litteraturanmälare men även skrivit resekåserier
och artiklar med allm. kulturellt
innehåll. Som kritiker har A. gått i F.
Bööks skola, medan han i sina
essäer, som präglas av klartänkt omdöme
och stilla, underfundig humor, erinrar
om Frans G. Bengtsson. Han har
utgivit romanen "Barn av sin tid"
(1926), reseskildringarna "Franskt
och engelskt" (1925), "Till Tatra"
(1931), "Huvudstupa genom Spanien"
(1933) och "En resa i Finland"
(1937), den litteraturhistoriska
undersökningen "Pelle Molin" (1930;
akad. avhandl.), "Barometern faller"
(skildringar från en engelsk
valkampanj och resebrev från Irland; 1936),
"De tre musketörerna och andra
essayer" (1938) och essäsamlingen
’Tältkamrater till fänrik Stål"
(1939). A. har även verkat som
översättare. — Gift 1936 med Gunnel
Kranck. N. B.
August (Nicolaus A.), Sveriges
och Norges arvfurste, hertig av
Dalarna, f. 24 aug. 1831 på
Drottningholms slott, † 4 mars 1873 på
Stockholms slott. Föräldrar: konung Oscar
I och drottning Josephina. Om A: s ätt
se artikeln Bernadotte. — A.
studerade vid Uppsala univ. 1849—53 och
gjorde flera utrikesresor, som
utsträcktes ända till de ö.
medelhavsländerna. Han inskrevs redan 1847
i armén, blev generalmajor 1859 och
generallöjtnant 1872. Sitt största
intresse ägnade A. åt
skärgårdsartilleriet. Rödakorsrörelsen följde lian
med uppmärksamhet och studerade
den även i Schweiz. A. var en blid och
lijärtegod natur, som vann stor
popularitet bland folket. — Gift 1864 med
Teresia Amalia Karolina Josefina
Antoinetta, prinsessa av
Sachsen-Altenburg. N. P.
Augusti, Lovisa Sofia,
operasångerska (sopran), f. 1756 eller 1757, † 25
juni 1790 i Stockholm. — A. kom som
barn till Sverige med fadern, en
kringvandrande judisk musikant vid namn
Israel Salomon, samt hette egentl.
Ester. Hon övergick emellertid till
kristendomen, varigenom hon i sin
konstutövning blev oberoende av de
undantagsbestämmelser, som före 1781
gällde främmande trosbekännare; i
dopet antog A. liksom sin bror
(violinist i hovkapellet 1773—1812)
släktnamnet Salomoni samt erhöll
förnamnen Lovisa Sofia. — Efter att tidigare
ha framträtt som sångerska bl. a. i
Göteborg debuterade hon (redan då
som fru A.) på den i Bollhuset i
Stockholm inrymda operascenen 1773
som Apollo i prologen till Glucks
"Orpheus och Eurydice". När Gustav
III 1782 skapade sin nationella
operascen blev A. en av dess bärande
krafter. Hon prisades för sin skönhet samt
behandlade sin vackra sopran med
sådan konst, att hon av en entusiastisk
samtida bedömare betecknas som "en
av våra första och bästa sångerskor".
Bland hennes bästa roller nämnas
titelrollerna i Adlerbeths "Aeglé" och
Marmontels "Lucile", Anna Bielke i
Gustav III:s "Gustaf Vasa" samt
Märta Banér i Gustav III:s till opera
förvandlade dram "Gustaf Adolf och
Ebba Brahe". A. erhöll titeln
hovsångerska samt blev 1788 led. av Mus.
akad. — Gift före 1773 med
hovkapellisten F. B. Augusti. A. L., S. T.
Aulævill, Peter, jurist,
riksdagsman, f. 28 sept. 1677 i Stockholm,
† 14 dec. 1757 därstädes. Föräldrar:
handelsborgmästaren Axel A. och
Anna Henriksdotter Karkman. — A.
blev student i Uppsala 1687 (disp.
1699), auskultant i Svea hovrätt 1701,
stadsaktuarie i Stockholm s. ä. och
innehade därefter olika befattningar
i stadens tjänst, blev slutl. rådman
1712 och justitieborgmästare 1731,
var riksdagsman i borgarståndet
1726—27 och 1734—47 samt medl.
av flera kommissioner i stad och
stat. Som led. av lagkommissionen
(från 1714) medverkade A. vid
redigeringen av handelsbalken i 1734 års
lag. Eedan 1726 tillhörde lian sekreta
utskottet, var från 1734
borgarståndets talman och som sådan ständig
led. av sekreta utskottet. Ehuru han
icke spelade någon förstaplansroll
och icke var någon utpräglad
partiman, hade han dock ett visst
inflytande på de stora frågorna. Vid
riksdagen 1738—39 bidrog han väsentligt
till hattarnas seger i borgarståndet,
och under de häftiga striderna om
tronföljarvalet 1742 manade han till
lugn och besinning. Efter 1746—47 års
riksdag drog han sig från politiken.
Hans söner adlades 1751 under
namnet von A.; ätten utslocknade 1791.
— Gift 1708 med Anna Margareta
Specht. G. U.
Aulén, Gustaf Emanuel
Hildebrand, teolog, f. 15 maj 1879 i Ljungby
skn, Kalmar län. Föräldrar:
kyrkoherden Frans A. och Maria Hildebrand.
—- Efter mogenhetsex. i Kalmar 1896
inskrevs A. s. å. vid Uppsala univ., där
han som lärjunge till bl. a. H. Hjärne
blev fil. kand. 1899. A. övergick dock
till teologiska studier, avlade
dimis-sionsex. 1903, blev 1906 teol. lic.,
disputerade 1907 på avhandl. "H.
Reuterdahls teologiska åskådning",
prästvigdes i Ljungby s. å., studerade
utomlands 1903 (i Marburg), 1908 (iBerlin,
Halle, Marburg, Heidelberg och Paris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
