Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bárány, Robert - Barbro Stigsdotter, se Arent Persson - Barchius, Nicolaus, biskop, se släkten Barck - Barck, Barchius, Bark - 1. Bark, Samuel - 2. Barchius, Nicolaus - 3. Bark, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbro Stigsdotter
181
Bark
land, långt från sin fädernestad och
sin egentliga miljö, slöt lian sig i viss
mån inom sig själv och ägnade sig
mest åt sin forskning, sina patienter
och sin klinik samt åt hemmet,
familjen och musiken. — Gift 1909 med Ida
Felicitas Berger. —- Litt.: biografier
av G. Holmgren i Nord. med. tidskr.
1936 och av C. O. Nylén i Hygiea
1936. " P. H. T.
Barbro Stigsdotter, se Arent
Persson.
Barchius, Nicolaus, biskop, se
släkten Barck.
Barck, tidigare Barchius, Bark.
Släkten härstammar från klockaren i
Västerfärnebo i Västmanland Per
Larsson, vars son, Laurentius Petri
Ferneboensis (f. 1603, † 1673), var
prost och kyrkoherde i Söderbärke
och sedan i Stora Tuna i Dalarna.
Hans barn kallade sig efter
Söderbärke Barchius och Barck. Bland dem
voro a) kyrkoherden i Söderbärke
Laurentius Barchius (f. 1644, † 1684), far
till biskopen Nicolaus Barchius (B. 2),
och b) riksrådet Samuel Bark (B. 1),
som adlades 1705, blev friherre 1719
och greve 1731. En äldre son till B. 1,
envoyén greve Nils Bark (B. 3), blev
far till presidenten greve Nils Bark
(B. 5), vars sonson var äventyraren
greve Nils B. (B. 6). Dennes brorson,
greve Nils Ivan Joachim B. (f. 1863,
† 1930), var verksam som målare och
keramiker; med honom utgick ätten B.
på manssidan. En yngre son till B. 1
var riksrådet greve Ulrie Bark (B. 4).
1. Bark, Samuel, greve, riksråd,
f. 8 sept. 1662 i Söderbärke, Kopparb.
län, † 8 mars 1743 i Stockholm.
Föräldrar: kyrkoherden Laurentius Petri
(Ferneboensis) och Anna
Blacksta-dia. — B. blev student i Uppsala
1673, reste i utlandet 1685—95,
aus-kulterade i Riksarkivet till 1699 och
ingick därefter som registrator i
Utrikesexpeditionen. Han adlades 1705,
Samuel Bark. Målning (detalj) av G. B.
Schröder.
blev friherre 1719 och greve 1731.
Under kriget upprätthöll han — som
kommissionssekr. i kansliet från 1703
och som statssekr. vid Första
utrikesexpeditionen från 1714 —
förbindelserna med det sv. högkvarteret och
företrädde också i stor utsträckning
den sv. regeringen gentemot de
främmande diplomaterna i Stockholm. -—
B. fick 1702 i uppdrag att redigera
Posttidn. och var 1713—15 tf. chef
för postväsendet. — Han blev 1704 tf.
hovråd hos änkedrottning Hedvig
Eleonora och 1705 Ulrika Eleonoras
specielle förtroendeman och nådde
därigenom stort inflytande särskilt
under ären omkr. Karl XII:s död.
Från 1719 var han statssekr. vid
Inrikes civilexpeditionen och intogs i
riksrådet 1727. Han slöt sig helt till
Arvid Horn och föll därför vid dennes
tillbakaträdande 1739. Hans
brevväxling med sekr. i fältkansliet O.
Hermelin ger värdefulla inblickar i de le-
Nicolaus Barchius. Samtida målning (detalj).
dande kretsarnas uppfattningssätt.
Den har utgivits av C. von Rosen 1913
—15 i 3 bd. — Gift 1700 med Anna
Elisabet Göthe. T. D.
2. Barchius [ba’rk-], Nicolaus,
biskop, f. 25 nov. 1676 i Västerås,
† 16 febr. 1733 därstädes. Föräldrar:
lektorn, sedermera prosten och
kyrkoherden i Söderbärke Laurentius
B. och Anna Rudbeck. Brorson till
B. 1. — B. blev student i Uppsala
1689, företog 1699—1701 en
studieresa genom Danmark, Tyskland,
Holland och England, blev fil. mag.
i Uppsala 1700, prästvigd 1702, tf.
notarie i hovkonsistoriet 1703,
hovpredikant hos änkedrottningen 1706,
domprost i Västerås 1709,
överhovpredikant 1719, kyrkoherde i
Stor-kyrkoförs. i Stockholm 1725, biskop i
Västerås 1729, teol. dr vid Fredrik I:s
kröning 1719. — B:s verksamhet
inföll under tiden för den konservativa
Nils Bark (3). Målning (detalj) av A. Roslin
(Malmö museum).
pietismens blomstring,
konventikel-plakatets tillkomst och striden kring
den tyske radikalpietisten J. C.
Dip-pel. Liksom prästerskapets stora
flertal intog B. i såväl predikningar som
i riksdagen en avvisande hållning mot
de nya religiösa rörelserna och blev
genom sin ställning en av ortodoxins
ledare. Han kämpade för det nya
kon-ventikelplakatets bibehållande och
Dippels utvisning och påyrkade
senare, att pietismens främste repr.,
Erik Tolstadius, skulle avsättas från
kyrkoherdebefattningen på
Skeppsholmen. — Gift 1) 1707 (1706?) med
Maria Steuch, † 1719; 2) 1720 med
Maria Eufrosina Franc. N. B.
3. Bark, Nils, greve, diplomat,
f. 1713, † 30 nov. 1782 i Stockholm.
Son till B. 1. — B. genomgick de
lägre graderna inom kansliet
1733—-43 och deltog även i riksdagspolitiken
ss. mösspartiets anhängare 1738—43,
då han efter hattarnas olyckliga krig
utnämndes till envoyé i S:t
Petersburg. På grund av sitt fasta
uppträdande gentemot den ryska regeringen
under 1746 års politiska tvister
mellan Sverige och Ryssland råkade han
i onåd hos kejsarinnan Elisabet och
förflyttades följ. år från S:t
Petersburg till Wien, där han ss. envoyé
tjänstgjorde i 34 år. Under
denna tid ansågs han inte bara i
Sverige som en av landets skickligaste
statsmän, hos vilken unga diplomater,
ss. J. G. Oxenstierna och Jacob De
la Gardie, studerade statskonsten,
utan även i Wien som en av Maria
Teresias förtroliga rådgivare. En
särskilt stor roll spelade B. under de
förhandlingar, som ledde till Sveriges
deltagande i sjuåriga kriget, och efter
1772 års revolution, då Sverige ånyo
hotades av Rysslands planer och B.
fick till uppgift att genom Österrikes
inflytande vinna Preussens neutrali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
