Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Bergh, Richard - Berghman, Gustaf - Bergholm, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berghman
247
Bergholm
holm. Den efterträddes av
Konstnärs-förb:s skola 1905—08, där han också
verkade som lärare. Efter att ha
uppgjort ett förslag till nyordning av
Nat. mus. kallades han 1915 till
överintendent och chef för denna
institution. År 1917 blev han fil. hedersdr.
— B:s konstnärliga anlag voro arv
från såväl fäderne som möderne och
uppmuntrades • redan i hemmet, men
han kom inte alls att gå i faderns
fotspår. Även om landskapet ingår
som en karakteriserande detalj eller
ett stämningsmoment i några av hans
målningar, är den väsentliga delen
av hans produktion
människoskildrande. De flesta av hans relativt
fåtaliga dukar äro porträtt. Redan i
den livfulla bilden av N. Kreuger
(Kunstmus., Köpenhamn), belönad
med tredje medaljen på Parissalongen
1883, behärskar han helt sin teknik.
Där står han på realismens grund,
framställer den avbildade i hans
vardagsmiljö med penslar, skisser och en
sotig kamin i bakgrunden och i en
ställning, som är nästan momentan
och för tankarna till E. Josephsons
porträtt av journalisten Renholm.
Med förälskad blick målar han sin
fästmö (1885) och maka (1886,
Göteborgs mus.) i en solig interiör som
en bild av hemmets lycka och
harmoni. I "Hypnotisk seans<" (1887,
Nat. mus.) kommer hans intresse för
affekternas fysionomiska och
plastiska uttryck och den psykologiska
vetenskapens framsteg till synes i en
målning, som står i jämnhöjd med det
bästa inom samtida franskt
naturalistiskt måleri. Ytterligare ett steg
tar B. i porträttet a"v Eva Bonnier
(1889). Där är det inte längre fråga
om en lugn och saklig redogörelse för
ett individuellt psyke i en
betecknande miljö. Där är verkligheten
omformad för att stegra intrycket,
komposition och färg ha tagits i bruk för att
framhäva det inre dramat,
målningssättet är snabbare, nervösare. Efter
bosättningen i hemlandet 1889
rycktes B. med av den nationellt
romantiska strömningen inom sv. konst.
Han skriver från Visby 1893, att han
"skäller på naturalismen och finner
impressionismen bitvis idiotisk och
numera målar platt oclx matt och med
tempera". Uttalandet tyder på, att
ban inte känner sig helt tillfreds med
sin nya inställning. Den passade
knappast hans intellektuella
läggning, och resultatet blev inte heller i
allo lyckat. Visbymålningen "Vision"
(1894) med de gyllene drakskeppen på
havet saknar just den visionära
helhetsverkan, oeh den i Varberg målade
"Riddaren och jungfrun" (Thielska
galleriet) är trots det sprött poetiska
anslaget alltför medvetet symbolis-
tiskt arrangerad och alltjämt alltför
realistisk i detaljer. I "Nordisk
sommarkväll" (1900) och "Två kvinnor
vid härden" (1901, bägge i Göteborgs
mus.) har B. nått fram till en syntes
av innehållsmättad stämning och
monumental form, samtidigt som de
bägge målningarna var och en på sitt
sätt låta åskådaren förnimma något
av det mest typiskt svenska. Där ha
det reflekterande intellektet och den
konstnärliga kunnigheten förenats i
verk av stor skönhet. "De gamla vid
stranden" (1907, Kunstmus.,
Köpenhamn) bildar den värdiga
avslutningen på denna linje i B:s produktion.
Jämsides därmed löper hans
verksamhet som porträttör. Med psykologisk
intuition och kräsen blick för
färgernas karakteriserande verkan avbildade
B. en rad av sina samtida och vänner,
t. ex. Ellen Key (1891), Olga Fåhræus
(1899), August Strindberg (1905, K.
O. Bonniers samling), Svante
Arrhenius (1911) och Hj. Branting (1912).
För Uffizigalleriet i Florens målade
lian sitt självporträtt 1898, och i
gruppbilden av Konstnärsförb:s styr.
(1903, Nat. mus.) liar han rest ett
minnesmärke över ett av de
märkligaste skedena i sv. konst. I porträttet
av Fröding slutl. (1910, K. O.
Bonniers samling) har han med sublim
gestaltningskraft i några svepande
drag och i en gråaktig färgskala,
som helt avviker från B:s vanliga,
gett en gripande bild av
diktar-själens upphöjdhet över personligt
elände. — B. är en av
förgrundsfigurerna i sv. konstpolitik under
decennierna kring sekelskiftet. Själv
framsprungen ur den akademiska
kretsen blev lian en av Konstakad:s
argaste om också inte oförsonligaste
vedersakare. Han anslöt sig
oförbehållsamt till opponentrörelsen 1885
och stod snart i dess spets som sekr.
i Konstnärsförb. (från 1886) och
kommissarie för dess utställningar,
bl. a. på världsutställningen i Paris
1889. Han bekämpade den akademiska
slentrianen i tal och skrift, framlade
reformförslag ocli bidrog inte minst
genom sina skarpsinniga analyser av
andra konstnärers verk att vidga
förståelsen för de nya idéerna.
Broschyren "Hvad vår kamp gällt" (1905) är
ett slags programförklaring i
efterhand. En samling av hans
konstkritiska och typiskt nog även
självkritiska artiklar utkom 1908 under
titeln "Om konst och annat". En
fullständigare samling "Efterlämnade
skrifter om konst och annat" utgavs
1921. Hans verksamhet som lärare
hade ett bestämmande inflytande på
konstutvecklingen i vårt land intill
framträdandet av "1909 års män".
Som reformator fick lian tillfälle att
göra en kort men bestående oeh viktig
insats, då lian blev chef för Nat. mus.
Samlingarna omordnades enligt en av
honom utarbetad plan och tillfördes
en på hans föranstaltande hopbragt
representativ kollektion av 1880- och
90-talens sv. konst, arbetet vid mus.
lades i vissa avseenden om och
utvidgades enligt den nya tidens krav
o. s. v. Så tillkommo de s. k.
kulturmässorna på B: s initiativ. Han
begagnade också de gynnsamma
konjunkturerna under kriget för att öka
samlingarna av utländsk konst. — Gift
1) 1885 med Helena Maria Klemming,
f 1889; 2) 1890 med Gerda Ingeborg
Winkrans. — Litt.: T. Hedberg, "R.
B. En studie" (1903); A. Gauffin, "R.
B:s grå böcker"; E. Wettergren, "R.
B:s konst" (1919). Th. N.
Berghman, Gustaf Schlegel,
läkare, bibliofil, f. 24 dec. 1836 i
Stockholm, † 25 juli 1910 därstädes.
Föräldrar: grosshandlaren Adolf B. och
Lovisa Vilhelmina Schlegel. — B. blev
student i Uppsala 1853, med. kand.
1864, med. lic. vid Karol. inst. 1867
och var verksam som sjukhusläkare
vid Serafimerlasarettet och
Garnisonssjukhuset. På prof. Hjalmar
Abe-lins inrådan utbildade B. sig för den
då i Sverige föga kända
massagebehandlingen 1872—73 i Amsterdam
hos dr J. G. Mezger, som i mitten av
århundradet hade utformat den
moderna massagemetoden. Efter
hemkomsten bedrev B. en framgångsrik
massagepraktik men måste redan
efter ett tiotal år upphöra därmed
på grund av en sjukdom, som
inskränkte hans rörelseförmåga. — En
ansenlig förmögenhet gjorde det
möjligt för B. att efter hand
åstadkomma en eminent samling elzeviertryck,
som lian med största noggrannhet
bestämde, katalogiserade och beskrev.
På grundvalen av denna samling
bedrev B. systematiska studier över de
från Elzeviers officin utgångna
alstren och utgav ss. supplement till A.
Willems, "Les Elzevier" (1880) två
uppmärksammade vetenskapliga
arbeten: "Etudes sur la bibliographie
elze-virienne" (1885) och "Nouvelles
étu-des etc." (1897). B. överlämnade 1909
sin samling (2 273 nr; omkr. 2 400
nr år 1942) till K. bibi. och
testamenterade 11S 000 kr. för
komplettering, katalogisering m. m. Den
av B. själv upprättade "Catalogue
raisonné" över samlingen utgavs 1911
av riksbibliotekarien E. W. Dahlgren.
— Gift 1885 med Johanna Hdkanssoti.
Bergholm, Albert David Paul,
försäkringsman, f. 30 dec. 1883 i
Jönköping. Föräldrar: handlanden Per
Erik B. och Emma Lindahl. — B.
studerade vid Stockholms högskola 1904
—08, var tjänsteman i Livförsäkrings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
