Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergman, Bo - Bergman, Carl, präst, se s. 260 - Bergman, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berghman 254 Bergholm
Bo Bergman.
lingen "Marionetterna", som
återspeglar sekelskiftets idealbankrutt i
samma pessimistiska anda som hans
vän Hjalmar Söderbergs diktning.
Även diktsamlingarna "En människa"
(1908), "Elden" (1917) och "Livets
ögon" (1922) behärskas av en bitter
livssyn, framsprungen av kollisionen
mellan övertygad determinism och
hjärtats uppror mot de obönhörliga
naturlagarnas välde. B. ser med
vemod, som dock även inmängts med
trots och lieinesk ironi, tillvarons
trånghet, livets desillusioner och
människans lumpna tillfredsställelse. Men
denna verklighet, som B. övertagit
från åttiotalet, sprängs enligt hans
mening av konsten: längtan till
skönheten frigör människan. I inspirerade
ögonblick bryta hos B. "melodi fram
ur skorret och surret och ljus bland
rivna skyar och ur nattens mörker
och ensamhet" (T. Fogelqvist). I B:s
pessimism röjer sig innerst en tro på
det mänskliga. Med åren har han allt
starkare framhållit pliktkänslan mot
vardagens uppgifter, och trots den
förgängelsekänsla, som behärskar
hans resignerade, stundom stoiska
livsstämning, har lynnet så småningom
ljusnat och kamphumöret krupit fram
ur sitt ide. I de senaste
diktsamlingarna, "Trots allt" (1931) och "Gamla
gudar" (1939), framställer B. positiva
krav på sanning, klarhet, förnuft,
plikttrohet och medlidande, samtidigt
som han riktar en humanistisk
stridsfanfar mot självuppgivelse,
kapitulation och håglöshet under trycket av de
kollektivistiska tendenserna i tiden.
Trumpen uppriktighet, inrotad ovilja
mot den tomma frasen och skygg
ömhet utmärka B:s poetiska stil. Den
form, som präglar hans poesi, var
redan från början konstnärligt mogen.
Dess lätta grace och musikaliska
viston bära vittne om dess anknytning
till både Heidenstam, Karlfeldt och
Fröding. Den kännetecknas av en
lågmäld innerlighet, framförd med
beundransvärd naturlig diktion, och när
den når som högst, är den genomskin-
lig och eterisk. I knappa, kristallklara
strofer har B. särskilt besjungit det
klassiska stockholmslandskapet.
Dikter av honom ha tonsatts av flera
svenskar, bl. a. Ejnar Eklöf, Josef
Eriksson, Gustaf Nordqvist, Gösta
Ny-stroem, Wilhelm Peterson-Berger,
Ture Rangström och Vilhelm
Stenhammar, och av finländaren Yrjö Kilpinen.
— Även som prosaförf. har B.
framträtt och utgivit "Drömmen" (1904),
"Skeppet" (1915) och "Min vän
baronen" (1926), som innehålla korta
stämningsstycken, broderade på en
vanl. obetydlig händelse. Också där
betraktar han med vemod livets,
ungdomens och glädjens förgänglighet,
den grå tristessen i de flestas tillvaro
och den förfärande katastrofen i
andras, medan han uttrycker
resignation inför dödens och ålderdomens
oundviklighet. Denna grundstämning
återklingar även i
stockholmsberättelsen "Ett bokslut" (1942), som
dessutom röjer samma humanistiska
stridsberedskap som B: s senare poesi.
— B. har som en av våra främsta
litteraturkritiker gjort sig känd för
väl avvägda omdömen och lugn,
hovsam form utan att dock vara
släpp-hänt. Som teaterkritiker har han med
intellektuell reda och redlighet, vilja
till objektiv rättvisa, lugn humor och
motvilja mot överord utövat en
uppmärksammad och inflytelserik
verksamhet. I "Skyar" (1936) har han
samlat ett knippe meditationer och
memoarer, teaterintryck och resebrev,
tillkomna vid skilda tider, och
omspännande hela skalan av hans
intresse. Som led. av Sv. akad. har han
i dess handlingar publicerat
monografierna "Edward Swartz" (1938)
och "Bernhard Elis Malmström"
(1941). — Gift 1905 med Hildegard
Hedén. N. B.
Bergman, Carl, präst, se s. 260.
Bergman, Carl Johan, skald,
skriftställare, f. 8 juli 1817 i Visby,
† 22 jan. 1895 därstädes. Föräldrar:
byggnadsinspektören Carl B. och
Margareta Holmberg. — B. blev student i
Uppsala 1835 samt fil. kand. och fil.
dr där 1842 och utnämndes 1859 till
lektor i latin och filosofisk
propedeu-tik vid Visby högre
elementarläroverk. B., som 1863 blev
stadsfullmäktig i Visby och led. av Gotlands läns
landsting, uträttade ett förtjänstfullt
arbete som hembygdsforskare och
utgav bl. a. de i flera uppl. tryckta
"Gotlands geografi och historia i
lättfattligt sammandrag" (1870),
"Gotländska skildringar och minnen"
(1882) samt "Visby" (1885). Som
skönlitterär förf. framträdde han bl.
a. med dikterna "Bröllopet på
Arol-sen, en scen ur Johan Banérs lefnad"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
