Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergman, Hjalmar - Bergman, Ingrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berghman
257
Bergholm
karakteriserats dels som en
sagoberättare, som "bara vill en sak: roa,
förvåna, underhålla, genom en aldrig
sinande ström av figurer och
händelser" (F. Böök), dels som en kritiker
av den förfallande borgerliga
kulturen med särskilt intresse för
kapitalismen som psykologiskt problem (V.
Svanberg). Liksom 90Ltalisterna
brydde han sig föga om politik och sociala
frågor i deras yttre sammanhang.
Hans alltuppslukande intresse var
den irrationella människan som sådan
("vilken människa som helst kan när
som helst göra vad som helst"), och
att hon i hans böcker främst
representeras av borgerligheten, beror på
lians speciella förtrogenhet med
borgerlig miljö. Det kan dock icke
förnekas, att B. förhåller sig ytterst
kritisk till en så central borgerlig
institution som den patriarkaliskt styrda
familjen, överhuvudtaget hade B. en
oerhörd känslighet för förtryck av
alla slag, och auktoritetsproblemet
upphörde aldrig att fascinera honom.
Drift och inte förnuft härskar i hans
diktade värld, och av alla drifter har
maktbegäret de ödesdigraste
konsekvenserna. De starka viljorna krossa
de svaga, ett förlopp, som båda
parterna äro angelägna om att dölja. De
besegrade maskera sitt nederlag
bakom ett nyckfullt och oberäkneligt
uppträdande, medan segerherrarna
förväxla sin egoistiska maktsträvan
med omsorg om andras väl. Bägge
parter äro förblindade av sina
illusioner, och ur denna brist på
synförmåga springa de tragiska
förvecklingarna fram. Endast den, som
genomskådat ocli uppgivit sina
illusioner om sig själv, kan äga
barmhärtighet och godhet, de egenskaper, som
B. sätter högst. Skräck och ångest
äro de krafter, som driva
människorna framåt på illusionernas väg;
dödsfruktan lurar i deras innersta,
och det gäller att glömma dödens
ofrånkomlighet B:s livsuppfattning
är pessimistisk liksom hans
människosyn; resignation inför det
oundvikliga är det bästa, som kan
utvinnas ur tillvaron. — B:s tragiskt
fa-talistiska världsåskådning draperas i
ett hölje av humor ocli ironi. I
bergslagsberättelsernas hemska skuggvärld
blir tragedin identisk med komedi,
och makabra händelser berättas med
skenbar munterhet. Denna för B.
säregna kontraststil framträder även
genom kombinationen av personernas
yttre prakt och inre tomhet (i
tidigare arbeten) eller yttre makt och
inre maktlöshet (t. ex. i "Farmor och
Vår Herre" och "Chefen fru
Ingeborg", 1924). Andra motsatser, som
blandas, äro realistiska och
fantastiska element. Fastän många av figu-
rerna i B:s berättelser förefalla
spök-lika, kretsar handlingen vanl. kring
en reell angelägenhet: en
affärstransaktion eller dylikt. Själv har B.
framhållit likheten mellan sin
människoskildring och det karikatyriska
förfaringssättet, begagnat av både
Dickens och Dostojevskij, vilka bägge
befruktat hans konst. Psykologiskt
illustrera hans böcker tesen: "Vi
födas till människor men åldras till
troll." Viktiga beståndsdelar i hans
geniala psykologiska analys äro
självrannsakan, självuppgörelse och
självbekännelse. I sina senare romaner
närmar sig B. psykoanalysen, men
han når dock knappast längre än lian
tidigare gjort på rent intuitiv väg.
— Sin största insats gjorde B. som
romanförfattare. Men även som
novellist (från "Amourer", 1910, med
dess inträngande psykologiska skärpa
till "Labyrinten", 1931, med dess
sakligt lugna skildring av
människoöden) och som sagoberättare
("Sagor", 1916) är han en av våra
främsta. Som dramatiker utgick B. från
Ibsen, Maeterlinck och Strindberg.
Debutboken, "Maria, Jesu moder"
(1905), är en färgrik dramatisk
krönika men knappast tänkt för
scenen. "Fru Wendlas kedja", som 1908
spelades på Dramatiska teatern, har
aldrig tryckts. Renässansskådespelet
"Parisina" (1915) har ståtliga
partier men brister i enhet.
"Marionettspel" (1917), tre korta pjäser,
innebär ett dramatiskt genombrott.
Särskilt enaktaren "Herr Sleeman
kommer" har visat sig sceniskt suggestiv,
medan "Dödens arlekin", som i
borgerlig inramning behandlar
auktoritetsproblemet, har en något ansträngd
symbolik. "Ett experiment" (1919),
som uppfördes på Intima teatern, är
en ganska obetydlig komedi, influerad
av Shaw. År 1923 utkommo tre
dramer i en volym, "Spelhuset", "Vävaren
i Bagdad" och "Porten", av vilka de
båda sista kretsa kring centrala
livsåskådningsfrågor. "Porten" tillhör i
sin sceniska modernism
expressionismens yppersta verk. Först med
"Swe-denhielms" (1925) vann B. en stor
publikframgång. Det är en
fantasifull nutidskomedi, en strålande
skildring av de kungliga svenskarna i
äventyrlig, impulsiv, varmhjärtad och
storsint inkarnation. Framgången
fullföljdes med "’Patrasket’" (1928),
vår trol. säkraste och
skarpsyn-taste tolkning av judisk mentalitet,
och med dramatiseringar av "Hans
nåds testamente" och "Markurells i
Wadköping". Att B:s romaner på
detta sätt med framgång kunnat
stöpas om i scenisk form, hänger
samman med att personteckningen alltid
varit det centrala i hans berättar-
Hjalinar Bergman.
konst. — Även för film och radio
intresserade sig B. I samarbete med V.
Sjöström, M. Stiller och J. Brunius
skrev lian åtskilliga filmer (bl. a.
"Vem dömer?" och "En perfekt
gentleman"), och som följetong för radio
tillkom "Clownen Jac". — B.
reagerade med hudlös känslighet inför
omgivningens hållning, vilket förde med
sig, att han ända från skoltiden i
mycket var en enstöring. Därtill bidrog
också hans sjuklighet, särskilt hans
redan i ungdomsåren starkt nedsatta
synförmåga. Men hans skygghet och
den därav föranledda nyckfullheten
i hans uppträdande kunde inte dölja
den levande välvilja, som besjälade
honom. — B:s "Skrifter" utgåvos
1931 i 20 bd. "Det har berattats mig",
innehållande föredrag och minnen,
utgavs 1935, ett urval noveller,
skrivna för filmen, "Film", 1940 och
skådespelet "Sagan" 1942 (uppfört i
Stockholm s. å. av Sv. dramatikers
studio). — Gift 1908 med Stina Lindberg
(se skådespelarsläkten Lindberg). —
Litt.: F. Böök, "Resa kring svenska
Parnassen" (1926); H. Larsson,
"Gemenskap" (1931); V. Svanberg,
"Poesi och politik" (1931); R. Berg, "Hj.
B." (1935); E. Lund, "Korta
bibliografier, 2, Hj. B." (1939); E. Hj.
Linder, "Hj. B." (1940) och "Hj. B:s
ungdom" (drsavhandl., 1942).
N. B., I. W.
Bergman, Ingrid,
skådespelerska, f. 29 aug. 1915 i Stockholm.
Föräldrar: konstnären Justus B. och
Friedel Adler. — B. vann 1933
inträde vid Dramatiska teaterns
elevskola men hann endast ge några få
prov på sin från början uppenbara
scenbegåvning, innan hon redan efter
ett år lämnade teatern för att
tillträda ett engagemang hos Sv.
filmindustri. Hon utförde under de följ.
åren ett antal filmroller, i vilka hon
med allt större framgång manifeste-
17 Svenska män och kvinnor I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
