Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Bergman, Johan Magnus - 2. Bergman, Carl Wilhelm - Bergman - 1. Bergman, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berghman
262
Bergholm
Johan Magnus Bergman.
provinsialläkare i Falu distrikt av
Kopparb. län 1819—48 och tillika
stadsläkare i Falun 1820—34. Under
sin verksamhet i Filipstad avfattade
han på Sundhetskollegiets begäran en
medico-topografisk beskrivning över
sitt dåv. distrikt; den behandlade
"den fysiska geografien och folkets
lefnadssätt". Denna art av
vetenskaplig länsbeskrivning överensstämde i
hög grad med B:s läggning och hans
"vetgiriga ande" och blev det område,
där han gjorde sin viktigaste
insats. Efter B:s förflyttning till Falun
utkom hans främsta arbete på det
topografiska området, "Beskrifning om
Dalarne eller Stora Kopparbergs län"
(1, 1822); senare följde "Dalarnes
historia" (1841), "Om dalkarlarnes
seder och lefnadssätt" (1856) m. m.
B. var också publicist och redigerade
1839—41 Tidn. för Fahlu län och
stad i oppositionellt liberal anda
samt var mångintresserad
industriföretagare: han anlade snusfabrik,
stampverk, pappersbruk och
boktryckeri i Falun. B. ägde i uppträdandet
en påfallande originalitet och ansågs
mycket kvick, egenskaper hos honom,
som på äldre dagar slogo över i en
viss vurmighet. — Ogift.
2. Bergman, Carl Wilhelm,
litteratör, f. 18 aug. 1820 på
Lagerfors’ bruk i Västergötland, † 5 juli
1857 vid Ramlösa i Skåne. Föräldrar:
handlanden Carl Gustaf B. och
Gustava Magdalena Tliun. — B. blev
student i Lund 1842, där han särskilt
studerade hegelsk filosofi. År 1847
begav han sig till Stockholm, där han
1848 framträdde med
tendensskrifterna "Den religiösa frågan" och "Den
sociala frågan". I den förra vill han
med utgångspunkt framför allt från
L. A. Feuerbaclis humanism grunda
en ny religiös åskådning, i den senare
hävdar han en socialism, inspirerad
framför allt av P. J. Proudhon; dessa
idéer återgå i den
Almquist-påverka-de romanen "Clara Winqvist" (1849).
På uppdrag av sin farbror, överste
Berndt B., adlad von Schinkel,
bearbetade han en del historiska
handlingar i dennes ägo och gav 1852—56
ut 8 bd därav under titeln "Minnen ur
Sveriges nyare historia, samlade af
B. von Schinkel, författade och
utgifne af C. W. Bergman". Som historiker
var B. icke nog kritisk och objektiv
utan broderade gärna ut
händelseförloppen. — Gift 1856 med Vilhelmina
Johanna Katarina Munthe. N. B.
Bergman. Släkten härstammar
på fädernet från hemmansägaren i
Tydje, Dalsland, Nils Fredrik
Andersson. Hans son, antikforskaren och
nykterhetsfrämjaren Johan B. (B.
1), blev far till språkforskaren Gösta
B. (B. 2) och zoologen och
forskningsresanden Sten B. (B. 3). På
mödernet härstammar den dels från den
vittutgrenade Klevmarkssläkten (från
Ed), dels från den Västgöta-Dalska
släkten Bergman, densamma till
vilken bl. a. kemisten Torbern Bergman
(se s. 259)’ hörde.
1. Bergman, Johan,
högskollärare, antikforskare och
nykterhets-främjare, f. 6 febr. 1864 i Tydje,
Dalsland. Föräldrar: hemmansägaren Nils
Fredrik Andersson och Ingegärd Sofia
Engelbrektsdotter (Bergman). —- B.
blev student 1882, fil. kand. 1884, fil.
lic. 1888 och fil. dr 1889, allt i
Uppsala. Efter lärarverksamhet i
Uppsala och Stockholm 1886—89 samt
medarbetarskap i Aftonbladet 1890
grundade han 1891 Djursholms
samskola, där han var rektor, tills han
följ. år utnämndes till lektor i latin
och grekiska i Vänersborg. Åren 1895
—96 idkade han arkeologiska studier
i Italien och Grekland samt deltog
i prof. W. Dörpfelds då pågående
utgrävningar. Från 1896 var han
lektor i modersmålet och latin i
Norrköping och utnämndes 1908 till lektor
i latin och grekiska vid Högre allm.
läroverket å Södermalm i Stockholm,
var prof. i klassisk filologi och
arkeologi i Dorpat och chef för antikmuseet
där 1919—23, tf. lärare vid
Stockholms högskola 1901—19 och 1923—
28 samt tf. prof. där 1928—35. Han
erhöll prof:s namn, heder och
värdighet i Sverige 1930 och blev hedersdr i
Dorpat vid univ:s 300-årsjubileum
1932 samt jubeldr i Uppsala 1939. —
B. har som klassisk filolog främst
sysslat med forskningar och
editionsarbeten rörande den kristne romerske
skalden Aurelius Prudentius, som han
även delvis översatt till svensk vers
("Fornkristna hymner", 1895, 3:e
uppl. 1916, belönad med
Letterstedtska priset), och vars samtliga
verk han på uppdrag av Vet. akad.
i Wien utgivit i en textkritisk uppl.
(1926, ingående i "Corpus scriptorum
ecclesiasticorum latinorum"). I
"Car-mina latina" (1890, 2:a uppl. 1899)
och "Carmina novissima" (1926) har
B. framträtt som internat,
uppmärksammad latinsk skald. På svenska
har han utgivit flera diktböcker.
Åren 1903—07 redigerade han den
vittra kalendern "Nornan". Hans
"Samlade dikter" utgåvos i 2 delar
1933—34. Genom hans poetiska
förmåga har dock främst Vergilius’
"Aeneid" i kongenial tolkning
("Sagan om Aeneas", 2 delar, 1921, 1923,
belönad av Vet. akad. med
Letterstedtska priset) gjorts tillgänglig
fölen större allmänhet. År 1931
tillerkände honom Sv. akad. det
kungliga priset för hans mångåriga
verksamhet "att göra den antika
bildningens tradition fruktbärande för vår
tid och vårt folk". Som ledare för sv.
arkeologiska studiekurser ett flertal
somrar sedan 1898 i Italien och
Grekland har B. gjort en viktig
insats för ökandet av kännedomen om
antiken i vårt land. En synnerl.
omfattande produktion har han
utvecklat både på det rent
vetenskapliga (c:a ett 60-tal större och mindre
arbeten) och på det
populärvetenskapliga området. "På klassisk mark"
(1896, 2:a utvidgade uppl. 1906—08)
och "Pompeji" (1900, 4:e uppl. 1938)
innehålla studier från Grekland,
Mindre Asien och Italien. Det mest kända
av B:s arbeten är hans tills, med
Emil Svensén utg. "Världshistorien
berättad för svenska folket", där han
författat de band, som behandla
antiken (1901—02) och medeltiden (1904
—05) ävensom världskriget och dess
följder (i 5: e uppl. 1922—24).
Därtill komma essäsamlingen "Antiken"
(1906), "Sagan om Atlantis" (1933)
och "Augustus. De antika
kulturfolkens fredsstiftare" (1937). Av hans
övriga historiska arbeten må nämnas
Johan Bergman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
