Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biberg, Nils Fredrik - Bielke - 1. (Bielke), Ture - 2. (Bielke), Erik - 3. (Bielke), Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bielke
301
Bielke
stämmig med sedligheten. I politiskt
avseende var lian en av de mest
konservativa "Uppsala-ultraisterna",
och med sin stridsskrift "Om sann
och falsk liberalism" (Svea, 1823),
präglad av den allm. reaktionen i
Europa efter franska revolutionen,
gjorde lian som en av Geijers
anhängare ett uppmärksammat inlägg
mot den liberale J. G. Richerts förslag
att upphäva den akademiska
domsrätten i tviste- och brottmål ss.
varande ett medeltida privilegium. —
Genom den rationella idealism, som
B. företräder, blev lian i många
hänseenden en föregångare och vågbrytare
för det filosofiska system, som
sedermera utvecklades av hans lärjunge
Chr. J. Boström. Även genom sin
lä-rarskicklighet och sin praktiska
läggning kom B. att inta en inflytelserik
ställning vid univ. En stor och
tryckande arbetsbörda, ett nervöst lidande
och ett svårmod, till vilket även
kroppsliga plågor sällade sig, bröto
omsider B:s urspr, starka hälsa, och
som sinnessjuk avled den man, om
vilken en samtida skrev, "att lian
ensam utgjorde en fakultet av
kunskaper" (Palmblad). — B:s skrifter
utgöras till större delen av akademiska
dissertationer. Hans efterlämnade
"Samlade skrifter" utgåvos av C. O.
Delidén (1—3, 1828—30) och
innehålla huvudsakl. rätts- och
statsfilosofiska föreläsningar. Ett antal icke
utg. handskrifter av B. förvaras i
Lunds univ.-bibl. -— Gift med Anna
Sophia Lundström i hennes andra
äktenskap († 1818). N. B.
Bielke, urgammal sv. frälsesläkt,
vars stamort är Småland. Ättens
huvudgods var alltifrån förra hälften av
1300-talet Kråkerum i Mönsterås skn,
Kalmar län. Släktnamnet B. upptogs
först på 1500-talet efter det gamla
sköldemärket, som visar två bjälkar.
Ättens stamfar, riddaren Ture
Kettilsson (B. 1), omnämnes första gången
1283 ss. deltagare i ett av Magnus
Ladulås sammankallat stormannamöte.
Bland hans fem söner märkas
riksrådet Erik Turesson (B. 2), drotsen Nils
Turesson (B. 3) och väpnaren Bengt
Turesson (omnämnd 1341—58), som i
sitt gifte med Ingeborg
Magnusdotter (lejon), en systerdotter till den
heliga Birgitta, hade sönerna
marsken Sten Bengtsson (B. 4) och
lagmannen Ture Bengtsson († 1414). Från
B. 4:s sonson, riksmarsken Ture
Turesson (B. 5), härstamma alla de
följ. släktmedl. Han hade sönerna
riksrådet Peder Turesson (f. på
1460-talet, † 1520), stamfar för släktens
ännu fortlevande huvudgren, och
riksrådet Erik Turesson (B. 6), far till
riksrådet Ture Eriksson (f. på
1490-talet, † omkr. 1533), Anna Eriksdotter,
som tog befälet över Kalmar slott 1520
(B. 7), och riksrådet Axel Eriksson
(B. 8); den sistnämndes sondotter,
Gunilla B. (B. 14), blev konung
Johan III:s gemål. Med hennes bror,
riksrådet Axel B., utslocknade 1597
Erik Turessons släktgren på
svärdssidan. – Riksrådet Peder
Turessons äldste son, kammarrådet Nils
Pedersson (B. 9), var, såvitt man vet,
den förste av ättens medl., som
använde släktnamnet Bielke (1546).
Efter hans huvudgård Åkerö i Bettna
skn i Södermanland har den adliga
ätten B. sedermera kallats B. af
Åkerö. Han blev far till riksrådet
Hogenskild B. (B. 11), som 1569 blev
friherre, riksrådet Claes B. (B. 12),
som 1594 blev friherre, och riksrådet
Ture B. (B. 13). Med den sistnämndes
sonson, överstelöjtnanten Ture B. (f.
1618, † 1647), utdog adliga ätten B.
af Åkerö på svärdssidan. –
Riksrådet Peder Turessons andre son,
riksrådet och lagmannen Ture Pedersson
B. (B. 10), blev far till rikskanslern
Svante B. (f. 1567, † 1609) och
riksrådet Nils B. (B. 15), vilka 1608 blevo
friherrar. Den förres ättegren utdog
på svärdssidan redan 1638 med
Svante B:s son, riksrådet friherre Sten B.
d. ä. (B. 16), medan den senare blev
stamfar för alla senare ättegrenar. —
B. 15 :s äldste son, riksrådet friherre
Ture B. (f. 1606, † 1648), blev far till
generalguvernören friherre Nils B.
(B. 18), som 1687 blev romersk
riksgreve, s. å. även sv. greve och
stamfar för den ännu fortlevande
grevliga ätten. Av hans söner blev den
äldre, presidenten i Statskontoret
greve Carl Gustaf B. (B. 19), far till
påvlige kammarherren greve Nils B.
(B. 21). B. 19:s yngre bror, riksrådet
greve Thure Gabriel B. (B. 20), blev
far till presidenten i Bergskollegiet
greve Nils Adam B. (B. 23) och
farfars far till konstsamlaren greve Axel
Gabriel B. (B. 25). Dennes äldre bror,
kammarherren greve Nils B. (f. 1792,
† 1845), blev farfars farfar till ättens
nuv. huvudman, fideikommissarien
greve Nils B. (f. 1917). — En yngre
son till B. 15, riksskattmästaren
friherre Sten B. d. y. (B. 17), blev
farfar till v. presidenten i Åbo
hovrätt friherre Sten Carl B. (B. 22).
Med dennes son, friherre Ture Johan
B. (B. 24), utslocknade den friherrliga
grenen på manssidan.
1. (Bielke), Ture Kettilsson,
riddare, lagman, † senast 1327. — B.
intog en mycket framskjuten ställning
redan under konung Magnus
Ladulås’ regering (1275—90), deltog i
stormannamötena i Hälgö 1283 och
Stockholm 1286 och omtalas som medl.
av rikets råd 1288. Efter Magnus’
död tillhörde B. förmyndarregeringen
för Birger Magnusson, blev senast
1310 dennes kammarmästare
(camerarius) och — måhända något senare
— lagman i Tiohärads (Värends)
lagsaga. Under striderna mellan Birger
och hertigarna synes B. ha närmat
sig de senare, till vilka hans son Erik
(B. 2) anslutit sig. B. entledigades
i varje fall från sina ämbeten. Efter
Birgers avsättning 1319 verkade B.
för den treårige Magnus Erikssons
val till konung. Under de närmast
följ. åren bevistade lian rådsmötena
och anslöt sig 1322 till
stormannakonfederationen i Skara, som riktade
sig mot Magnus Erikssons mor,
änkehertiginnan Ingeborg. År 1327
omtalas B. som död. — B:s hustru hette
Sigrid; möjl. tillhörde hon
Sparre-ätten. G. U.
2. (Bielke), Erilc Turesson,
riksråd, † trol. omkr. 1328. Son till
B. 1. -— B. framträder på 1310-talet
som en av hertig Eriks främsta
anhängare. Han var redan riddare, då
han 1315 bevittnade "hävda^kiftet" i
Lödöse mellan hertigarna Erik och
Valdemar. Då Sverige och Norge efter
Birger Magnussons avsättning
förenades i en personalunion under Magnus
Eriksson, var B. medl. av den sv.
legation, som avslöt unionsakten i Oslo
1319. Han tillhörde rikets råd och
förmyndarstvr. för Magnus Eriksson.
Vid fredsslutet mellan Sverige och
Ryssland i Nöteborg 1323 var lian den
främste bland de sv. fullmäktige. Om
hans verksamhet efter 1327, då lian
tog del i Sörnilandslagens redigering,
är föga känt. — Gift fore 1315 med
Margareta Bengtsdotter. G. U.
3. (Bielke), Nils Turesson, drots,
† i sept. 1364. Bror till B. 2. —
B. var lagman på Öland 1339 och i
Tiohärad i Småland 1348—56. I
källorna nämnes lian 1341 som väpnare,
1342 som riddare, därefter som
riksråd och drots ocli synes i början av
1350-talet lia varit den främste i
kretsen kring Magnus Eriksson.
Samtidigt som konung Magnus vid detta
decenniums mitt började ensidigt
gynna Bengt Algotsson, drog sig B. över
till Magnus Erikssons son, konung
Erik, och deltog i dennes uppror 1356.
Fastän B. och konung Magnus vid
Eriks död 1359 ingingo en formell
försoning, bestod spänningen dem
emellan och ledde slutl. till B:s
landsförvisning i början av 1363. Detta
konungens resoluta uppträdande
möjliggjordes av hans förlikning med sin
gamle fiende, den danske konungen
Valdemar Atterdag. B. sökte stöd lios
Albrekt av Mecklenburg och återvann
vid Albrekts landstigning i Sverige
1363 sitt politiska inflytande. Han
var veteri. den ende svensk, som
Albrekt vid detta tillfälle gav län i pant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
