Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Bielke, Thure Gabriel - 21. Bielke, Nils - 22. Bielke, Sten - 23. Bielke, Nils Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bielke
308
Bielke
läggningar. Intimiteten mellan B. och
Arvid Horn var dock inte alltid lika
stor, och i förkänsla av Horns fall
sökte B. även nå kontakt med
motståndarna. Under striden om
lantmarskalksvalet 1738 lät han
emellertid framföra en hälsning från
drottningen till Biddarhuset, att hon helst
såge, att någon annan än Tessin bleve
väld, och ådrog sig därigenom
hattarnas förbittring. Genom ständernas
påtryckningar tvingades B. tills, med
fyra andra riksråd att i början av
1739 begära avsked, vilket i nåder
beviljades dem med bibehållande av
rådsvärdigheten och 4 000 dlr smt i
årlig pension. Först nu kastade sig
B. med full energi in i partikampen
utan att sky några medel för att
komma sina motståndare till livs.
Särskilt komprometterande äro hans
förbindelser med Ryssland, vilkas
landsförrädiska karaktär först en
senare forskning till fullo avslöjat. Ar
1739 rådde B. genom den ryske
ministern Bestusjev Byssland att rusta sig,
1740 planlade dessa två tills, den
kommande riksdagskampanjen, 1741 skall
B. t. o. m. som yttersta medel mot
hattarna lia förordat en rysk
ockupation av Finland. I den
uppseendeväckande Gyllenstierna-processen, som
just rörde mössornas landsförrädiska
stämplingar med Ryssland, var även
B. inblandad; han kunde visserl. inte
överbevisas men dömdes dock av
sekreta utskottet att mista sin pension
oeh förvisas till sina gods. Detta
hindrade honom inte från att ännu
vid riksdagarna 1742—43 och 1746—
47 framträda som en av mössornas
ledare och en av dem, genom vilka de
utländska makternas —- Rysslands
och Englands — penningmutor
distribuerades. Efter 1747 synes B. ha
dragit sig tillbaka från politiken,
måhända främst därför att lian insett,
att Rysslands inblandning varit hans
Thure Gabriel Bielke. Målning (detalj) av
G. B. Schröder.
Nils Bielke. Målning (detalj) av E. Carriera
1729 (Nationalmuseum).
parti till fördärv. Anda sedan sin
licentiering från riksrådet 1739 liade
B. varit ivrigt verksam för att vinna
upprättelse. Han fick även uppleva,
att hans parti 1752 utverkade en
offentlig förklaring, att han ägde
ständernas förtroende, och 1761, att lian
åter fick inträda i rådet. Detta skedde
även, men B. var då redan en
orkeslös gubbe. Han blev serafimerriddare
1748. — Gift 1) 1715 med grevinnan
Charlotta Christina Piper, ‡ 1727;
2) 1731 med grevinnan Anna
Margareta Oxenstierna af Cronéborg. Genom
sina båda giften blev B. en av
landets rikaste män. G. U.
21. Bielke, Nils, greve, påvlig
ämbetsman, f. 12 jan. 1706 i Stockholm,
† 12 juni 1765 i Bom. Son till B. 19.
— B. uppfostrades hos sin farmor,
grevinnan Eva Horn, på Salsta i Lena
skn, Uppsala län, och bodde från
14-årsåldern helst i Paris, där han som
vuxen förde ett dyrbart societetsliv
och alltmer förlorade kontakten med
hemlandet, särskilt på grund av en i
ungdomen förvärvad böjelse för
katolicismen. År 1731 avsvor han sin tro
och blev 1735 kammarherre lios påven
och 1737 romersk senator. Därmed
hade lian brutit definitivt med sin
släkt och skilts från sin hustru, som
stannade i Sverige, men vann i
gengäld en yttre ställning, som
tillfredsställde hans sinne för
traditionsmät-tad prakt och solennitet. I Rom kände
han sig dock som en främling, och
därigenom väcktes hans känsla för
fäderneslandet, vilken fann ett uttryck i
gästfrihet mot sv. konstnärer. Han
begrovs i kapellet i Birgittas hus i
Rom. — Gift 1727 med friherrinnan
Hedvig Elisabeth Sack. T. D.
22. Bielke, Sten Carl, friherre,
ämbetsman, naturforskare, f. 14 mars
1709 i Stockholm, † 13 juli 1753 på
Stenby, Adelsö skn, Stockholms län.
Föräldrar: landshövdingen friherre
Ture Stensson B. och Ursula Christina
Törne. — B. blev student i Uppsala
1721 och förvärvade grundliga
kunskaper i klassiska och moderna språk,
naturalhistoria och matematik, blev
amanuens vid K. bibi. 1731,
kammarherre 1736, assessor i Åbo hovrätt
s. å., hovrättsråd där 1740 och v.
president 1747. Han deltog i
riksdagarna 1734—52 och blev led. av
upp-fostringskommissionen 1745. — B.
var livligt politiskt intresserad och
spelade tidvis en framträdande roll
vid riksdagarna, där han gjorde sig
bemärkt som en av mösspartiets
dugligaste män. Mest känd har han dock
blivit som ivrig främjare av dåtidens
båda modevetenskaper: botaniken,
"där lian verkligen var sakkunnig",
och lanthushållningen
("oecono-mien"). Han var en av Vet. akad:s sex
stiftare 1739 och lämnade själv bidrag
till dess handlingar. Sina gods i
Uppland (Lövsta i Funbo, Väsby i
Almunge och Stenby i Adelsö) förvandlade
han till verkliga mönsteregendomar,
och på det förstnämnda anlade lian
en botanisk trädgård, som ansågs vara
den största i privat ägo. Bl. a. gjorde
han där omfattande försök med
in-och utländska foderväxter. Som
botanist studerade han särskilt gräsen och
understödde frikostigt andra
forskare, ss. Linné och Pehr Kalm, i deras
arbeten. Den senare upptogs av B. i
hans hus och fick medfölja på en resa
1744—45 till Ryssland. Enligt Linné
samlade B. där "oändelig mycket uti
botanicis" och överlämnade till honom
mera än 200 sibiriska örter, de flesta
förut okända. Inom
jordbruksforskningen ägnade B. sig åt
jordförbättring genom kalkning, påvisade den
uppländska kalkrika lerans
(märgelns) användbarhet därvidlag och
gav (trol. 1745) dess reaktion för
syra (fräsning). För en ny metod att
tillverka alun rönte B. erkännande
av 1746—47 års riksdag. Han var känd
för sin hjälpsamhet och oegennytta
samt gav vackra prov på sitt
mecenatskap genom att bekosta flera av Kalms
forskningsfärder. — Gift 1) 1741 med
friherrinnan Hedvig Maria Brauner,
† 1742; 2) 1744 med Eleonora von
Mentzer. S. L.
23. Bielke, Nils Adam, greve,
ämbetsman, mineralog, f. 30 jan. 1724
i Göteborg, † 20 juni 1792 på
Sturefors, östergötl. län. Son till B. 20 i
hans första gifte. — B. ägnade sig
först åt hovtjänsten, blev 1744
kammarherre lios Adolf Fredrik och
Lovisa Ulrika, hovmarskalk 1752 och
tjänstgjorde 1752—56 som
underguvernör för kronprins Gustav. Han
förordnades 1761 till landshövding
i Nyköpings (Södermani.) län. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
