Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Blanche, August - 2. Blanche, Thore - 1. Blanck, Anton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blanche
358
Blanche
Anton Blanck.
grafier över avlidna. Där fortsatte
han även sina "skisser" med
"Hyrkuskens berättelser", "En prestmans
anteckningar" och "En skådespelares
äfventyr", som 1863—65 jämte
"Strödda anteckningar" utgåvos under den
gemensamma titeln "Bilder ur
verkligheten" (en postum del senare). B.
var i sina "skisser" lika mycket
berättare som skildrare. Materialet fick lian
dels ur rättegångsprotokoll, dels från
meddelanden av vänner men främst
ur sitt eget rika förråd av minnen och
upplevelser. I stort sett befinner man
sig i B:s "skisser" på verklighetens
mark, och även om romantiska
händelser infogas, är det främst det
småborgerliga Stockholm, som figurerar
där i vardagslivets bestyr eller i dess
festliga avbrott. Miljöskildringen
vittnar om enastående sakkunskap,
och personerna tecknas ofta efter
levande modell, som den
personhistoriska forskningen kunnat identifiera,
även då vederbörande bära fingerade
namn. Genom dessa skildringar har
B. vid sidan av Almquist
dokumenterat sig som den främste
stockholmsskildraren mellan Bellman och
Strindberg. Mycket hos B. erinrar om
Dickens, som säkert också påverkat
honom. Hans stämningslägen, liksom
Dickens’, äro det komiska och det
sentimentala. En komisk gestalt är t. ex.
"Kalle Utter", i vilken figur
demokraten och liberalen B. även
protesterade mot adelshögfärden; det
sentimentala kommer fram i t. ex. kulten
:av Emilie Högqvist. Medan hjältar
■och hjältinnor i B:s romaner lämna
mycket övrigt att önska i fråga om
psykologisk trovärdighet, har förf.
däremot i skisserna med några få ord
ofta lyckats levandegöra en figur. I
■det lilla formatet nådde ban högst.
—-Sedan B. efter faderns död 1852 ärvt
hans förmögenhet, blev dennes
malmgård på Ladugårdslandet, där ban se-
dan 1842 endast disponerat ett rum,
en medelpunkt för det glada
sällskapsliv, som han så gärna såg omkring
sig. Själv utövade han där mångsidiga
talanger: agerade, spelade klaver,
berättade anekdoter, improviserade
receptionsceremonier och höll framför
allt tal, som enligt samtidas
försäkran ej saknade "blixt ocli
champagnedunder". — Som medl. av
borgarståndet i riksdagen från 1859 ocli sedan
av Andra K. företrädde B.
demokratiska åsikter, som togo sig uttryck i
motioner om avskaffande av
prygel-och dödsstraff, rättigheter för
kvinnan, oäkta barns arvsrätt,
uppmuntran av skarpskytterörelsen o. s. v.,
liksom han ivrade för
representationsreformen. I den s. k.
ståthållarstri-den stod han på norrmännens sida,
och för Polens och Italiens
frihetsstrider hyste lian varm sympati.
Nihilismens profet Bakunin, som en tid
bodde på malmgården, ägde lians
hjärta i lika hög grad som Karl XII,
medan han däremot ställde sig
skeptisk till skandinavismen, som i hans
ögon var alltför monarkisk och
akademisk. Hans folklighet och hans
talargåva, hans frikostighet och hans
hjälpsamhet förskaffade honom en
sällsynt popularitet, vartill bidrog,
att just "det som stockholmarna
alltid älskat hos sina egna, fanns hos
honom: det friska gamänglynnet med
en underton av sentimentalitet,
blandningen av jovialitet och patos, smaken
för den stora frasen, förbunden med
ett stänk av självironi" (M. Lamm).
— När Karl Xll-statyn den 30 nov.
1868 skulle avtäckas och B. i spetsen
för en studentprocession var på väg
dit, träffades han av hjärtslag ocli
avled omedelbart. Hans begravning
gav anledning till en folkhyllning av
enastående mått. Han ligger begravd
på Norra kyrkogården, och ett
monument över honom avtäcktes 30 nov.
1918 på Karlavägen, där malmgården
stått. — B:s skrifter ha vunnit en
utomordentlig popularitet och
utgivits i många upplagor. Hans
"Samlade arbeten" (med supplement 18 bd,
biografi av Ad. Hedin, flera uppl.)
utkommo 1870—77. — Ogift. — Litt.:
N. Erdmann, "A. B. ocli hans samtid"
(1892); M. Lamm, "A. B. som
Stockholmsskildrare" (1931) och i Sv.
akad: s handl. 1939. N. B.
2. Blanche, Karl Axel Theodor
(Thore), tidningsman, författare, f.
16 sept. 1862 i Stockholm, † 25 juli
1932 därstädes. Föräldrar:
kyrkoherden Axel Alexander B. och Ellen
Ramström. Halvbrors son till B. 1.
—-Efter mogenlietsex. i Stockholm 1882
var B. e. o. tjänsteman i riksbanken
1883—93. Redan under denna tid kom
han i förbindelse med huvudstads-
pressen, var medarb. i Stockholms
dagblad 1886—88 ocli i Aftonbladet
från 1889 samt utgav s. å. sin första
bok "Porträtter, interviewer och
skisser". Som Aftonbladets
riksdagsreferent började lian publicera intervjuer
med framstående politiker, den första
med hovmarskalken Patrik
Reuterswärd 1892. Genom B. har därefter
den politiska intervjun blivit en fast
företeelse i sv. pressen. B. var 1894—
1906 stockholmskorrespondent till
Göteborgs handels- och sjöfartstidn.
och från år 1909 politisk medarb. i
Sydsv. dagbladet snällposten, där
han företrädde en utpräglat
konservativ ståndpunkt. Han var även en
av huvudstadspressens högst
uppskattade kåsörer. — Vid sidan av sin
verksamhet som publicist framträdde B.
som förf. av realistiska skildringar
ur det småborgerliga livet i form av
novelletter (bl. a. "Figurer ocli bilder
ur Stockholmslifvet", 1895) samt av
komedier och dramer, som särskilt
behandla samhällslivets aktuella
problem. Av B:s pjäser ha uppförts:
"Gränsriddare" (1899),
"Framtidsmän" (1900), "Monumentet" (1902),
"Det nya huset" (1908) samt det
omstridda skådespelet "Skuggan" (1911),
som refuserades av Dramatiska
teatern men 1912 uppfördes på Intima
teatern. — Gift 1887 med Emelie
Maria Bachér.
1. Blanck, Erik Anton,
litteraturhistoriker, f. 29 dec. 1881 i Stockholm.
Föräldrar: grosshandlaren Carl B. och
Ellen Andberg. — Efter mogenlietsex.
i Stockholm 1900 inskrevs B. s. å. vid
Uppsala univ., där han blev fil. kand.
1904, fil. lic. 1908 och fil. dr 1911. Han
var e. o. amanuens vid univ:s
konstmus. 1905—09, utnämndes till docent
i litteraturhistoria 1911, innehade
prof.-förordnande upprepade gånger
1912—19 samt fr. o. m. 1920 och blev
prof. i litteraturhistoria med poetik
vid Uppsala univ. 1922. Som
sakkunnig deltog han i utredningen av frågor
rörande docentinstitutionen 1918.
Han är ordf. i Sv.
litteratursällskapet sedan 1921 och led. av Vitt.
akad. sedan 1934. -— B., som är
lärjunge till Henrik Scliück, har
upptagit dennes historiska betraktelsesätt,
och under sin utredning av
diktverkens tillkomsthistoria studerar han
främmande litteraturers inflytande
som bidragande moment. När B.
med sträng konsekvens tillämpat sin
genetiska och komparativa metod
"ocli därvid gått fram så strängt
typo-logiskt, att man erinrats om
arkeologins och konsthistoriens metoder"
(S. Ek), har han vunnit resultat, som
betyda en kartläggning av förut helt
eller delvis obekanta sammanhang
mellan sv. och utländska kulturström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
