Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Jonsson Grip - Bokander, Gustaf - Boklund, Christoffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokander
389
Boklund
han ytterligare genom exporthandel
med produkter från sina egendomar.
Som pant för sina lån till kronan
mottog han bl. a. Viborgs län 1370.
—• Dessförinnan hade B. medverkat
till stilleståndet med folkungarna i
Norge och Västsverige, vilket synes
bilda upptakten till den konsolidering
av stormännens politik, som fiek sitt
stora uttryck i Albrekts
konungaförsäkran 1371. Denna händelse hade
drivits fram av upproret 1371, som
bröt ut, då Albrekt befann sig i
Tyskland och B. var ställföreträdande
regent i Sverige. Upproret leddes av
folkungarna med stor framgång. Det
slutade dock genom en skicklig kupp,
tillskriven B., i en fred, som
tillfredsställde varken folkungarna eller
Albrekt men däremot desto mera
rådsaristokratin. Albrekt fick näml.
suveräniteten över Sverige erkänd
mot att han i ovannämnda
konungaförsäkran gav all makt åt rådet. -—
Under åren fram till 1374 arbetade
B. f. ö. på befästandet av sin
ställning i Finland, där han regerade så
gott som självständigt och t. o. m.
drev egen utrikespolitik gentemot
Novgorod, de baltiska makterna och
Danzig. — Den allm. laglösheten ocli
Albrekts fortsatta angrepp mot de
andliga och världsliga
frälseprivilegierna orsakade en allt starkare
upprorsstämning, som ledde till ett
avgörande 1375. Albrekt tvingades
till en förnyad konungaförsäkran om
respekt för privilegierna, och B. fick
titeln drots med högsta myndigheten
under konungen. Betydelsefullast var
dock, att B. som en repr. för den sv.
aristokratin och delvis med hjälp av
lån från densamma inlöste de väldiga
landområden, som Albrekt bortpantat
till sin fader, hertig Albrekt av
Mecklenburg. Genom denna transaktion
inleddes B:s storhetsperiod, som
sammanföll med avvecklingen av
främlingsväldet i Sverige. Hans
verksamhet kan från denna tidpunkt
betraktas som först och främst ägnad åt att
genomföra det aristokratiska
program, återföreningen med riket av de
förskingrade landsdelarna, för vilket
Birgitta med så glödande patos hade
propagerat. B:s metod var att själv
lägga under sig gränsområden samt
att knyta förbindelser med
folkunga-trogna stormän i v. Sverige
utanför Albrekts suveränitetsområde. En
förutsättning härför var B:s med
storartad konsekvens genomförda
utbyggande av sin personliga
maktställning, vartill han med realpolitisk
blick och utan tvivel på ett särdeles
hänsynslöst sätt hade lagt grunden
under den tidigare mecklenburgska
regimen. Sina privata jordegendomar
ökade han genom en vittsvävande
Gustaf Bokander.
spekulation (från 1376) med köp,
penningutlåning med jord som pant,
byten och överlåtelser i andra former,
som ej längre kunna genomskådas
men ofta torde lia varit högst
ogenerade, så att lian kom att äga minst
1 500 gårdar, fördelade på omkr. 340
socknar. Dessa rikedomar tilläto
honom att genom lån till kronan skaffa
sig pantelän, av vilka de viktigaste
omfattade Finland, Norrland, stora
partier av Svealand, kuststräckan söder om
Stockholm t. o. m. Kalmar län jämte
viktiga delar i det inre av Småland,
Västergötland och Östergötland.
Därigenom hade B. det väsentliga av
statsinkomsterna jämte förvaltningen
i Sverige om hand. Sina befästa slott
— delvis byggda av honom själv -—
koncentrerade han huvudsakl. kring
östersjökusterna i Sverige och
Finland. Som exempel kunna nämnas
fästena vid Nyköping, Stäkeholm,
Kalmar, i Finland Viborg, Raseborg, Åbo,
Korsholm ocli Tavastehus. De ha alla
haft stor militär eller
administrativ betydelse i vår historia. — Sina
jordbesittningar samlade B.
konsekvent till godskomplex med bästa
strategiska ocli kommersiella läge
huvudsakl. i Mälarlandskapen och
Östergötland. Det liar framkastats,
att han med dessa metoder mot slutet
av sitt liv sökt närma sig och inringa
Stockholm, tyskhetens starkaste fäste
i Sverige. I varje fall slog lian sig ned
på Gripsholm, som han trol. byggt.
Dit hade han 13S3 glädjen att inbjuda
konung Albrekt, som vid detta
tillfälle fick underskriva en ovanligt
förödmjukande försäkran om att
aldrig misstro utan tvärtom
fullständigt och i alla avseenden lita på
"älskelikin" Bo Jonsson och rikets
råd. — De urspr, från Birgitta
härstammande nationella strävanden,
som få anses karakterisera B:s
politik, hade sin motsvarighet i en fri-
kostig omvårdnad om
Vadstenastiftelsen och många andra kyrkliga
institutioner. I sitt ryktbara testamente
sökte B. gentemot Albrekt befästa
resultatet av sitt geniala livsarbete
genom att anförtro sina landområden
åt en stormannanämnd, som
sedermera hyllade drottning Margareta i
Norge och med hennes hjälp
besegrade mecklenburgaren. — En modern
forskare (Anton Blanck) har ansett
sig kunna framställa den hypotesen,
att B. till kroppen var liten, ful och
rachitiskt missbildad. B. har
behandlats av bl. a. Holger Rosman
("Bjärka-Säby och dess ägare", I, 1923), Sten
Engström ("Bo Jonsson", I, 1935) och
Anton Blanck ("Ur samma
synvinkel", 1935). — Gift 1) med Margareta
Porse, † senast 1360; 2) med
Margareta Lambrektsdotter Dume. T. D.
Bokander, Sans Gustaf
Emanuel, präst, f. 2 jan. 1879 i S. Rörum,
Malmöh. län. Föräldrar: kyrkoherden
Jon B. och Gustava Sylvander. — B.
blev fil. kand. i Lund 1899 och avlade
teoretisk och praktisk teologisk ex.
därstädes 1902. Han kom 1904 till
Stockholm som pastorsadjunkt i Klara
förs. och är kyrkoherde där sedan
1917. Han utnämndes 1933 till e. o.
och 1939 till ord. hovpredikant samt
1941 till pastor i Slottsförs. Åren
1919—32 tjänstgjorde han som sekr.
vid biskopsmötena. B. tillhör
Diakonistyr. och är ordf. i dess förs.-utskott
samt blev ordf. i styr. för Sv.
dia-koniss-sällskapet 1941. Ett särskilt
intresse har B. visat det kyrkliga
arbetet för ungdomen i Stockholm, bl. a.
1924—36 som ordf. i Stockholms
kyrkliga ungdomsråd ocli som ledare för
stadens kyrkliga scoutkår. Han har
bl. a. utgivit predikosamlingen "Gör
Jesus till Konung!" (1920). — Gift
190S med Johanna Almgren. T. D.
Boklund, Johan Christoffer,
konstnär, professor, f. 15 juli 1817 på
Kulla-Gunnarstorp i Skåne, † 9 dec.
1880 i Stockholm. Föräldrar:
förvaltaren Johannes Christoffer B. och
Ingrid Agneta Fernström. —■ B. erhöll
först en grundlig undervisning i
teckning och litografi hos ritläraren M.
Körner i Lund 1832—36, varefter han
tillbragte ett år vid Konstakad. i
Köpenhamn, där han också arbetade på
J. L. Lunds ateljé. År 1837 for lian
till Stockholm ocli skrev in sig vid
Konstakad. Under sin elevtid där
livnärde han sig genom att utföra
litografier, undervisa yngre kamrater i
teckning och målning och framställa
små genrescener, vilka funno villiga
köpare, samtidigt som han utförde
historiska kompositioner i akad:s
smak, ss. "Gustaf II Adolfs afsked från
Maria Eleonora" (1845). I sällskap
med sin forne lärjunge J. F. Höckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
