Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Boström, Christopher Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boström
422
Boström
substantiella i allt är blott
sjelfmed-vetandet och att af detta allt annat är
en modus eller form samt utom eller
oberoende deraf intet finnes."
Självmedvetandet är sålunda något som
omfattar både subjekt och objekt,
den sanna verkligheten måste vara
något andligt, d. v. s. ett
alltomfattande och fullkomligt medvetande.
—-Den del av filosofin, som rör det
absoluta väsendets natur, kallar B. för
den rationella teologin, och den utgör
en del av den teoretiska filosofin.
Den teoretiska filosofin består i
övrigt av den rationella antropologin,
som behandlar den enskilda
människan, och den rationella etnologin,
som behandlar människosläktet som
en helhet. Den praktiska filosofin
uppdelar B. i rationell religionslära,
sedelära och rättslära. — Den
rationella teologin sysslar med Guds
attribut eller egenskaper. Att
tillerkänna Gud attribut innebär, att
man betraktar hans väsen från olika
synpunkter. B. uppdelar Guds
attribut i två huvudgrupper: de logiska
och de metafysiska. De logiska
attributen utgöra de egenskaper vi måste
tänka oss tillkomma Gud i och för
sig, de metafysiska de egenskaper,
som tillkomma honom i förhållande
till människor eller andra ändliga
väsen. Man kan vidare deducera olika
attribut beroende på om man
betraktar Gud som ett oändligt väsen eller
som ett självmedvetet väsen.
Betraktar man Gud som ett oändligt väsen,
följa hans formella attribut;
betraktas han som ett självmedvetet väsen,
följa hans materiella attribut. De
materiella attributen kunna sedan i
sin tur uppdelas i reala och ideala
attribut, beroende på om man
betraktar Gud ss. varande eller
förnimmande. Genom denna uppdelning
får man följande logiska attribut:
yttre oändlighet, inre oändlighet,
osinnlighet, organiskhet, förnuftighet
och personlighet. Dessa attribut
kunna sedan i sin tur uppdelas i olika
grupper, och en liknande uppdelning
låter sig göras av de metafysiska
attributen. Denna av B.
verkställda systematisering präglas av
tankeklarhet och begreppsreda, och däri får
man se en av orsakerna till dess
inflytande. I egenskap av oändlig omfattar
Gud allt. Alla människor ingå därför
som idéer i Gud. Detta ger upphov
till svårlösta filosofiska problem. Ty
dels måste idéerna betraktas ss. delar
av det absoluta väsendet ocli därför
fullkomliga, dels måste de
uppfattas från sin egen begränsade
ståndpunkt ss>. något relativt begränsat ocli
ofullkomligt. B. säger: "Men ehuru
Gudomlighetens idéer och det sätt,
hvarpå lian fattar dem, såsom sådana
endast bestämma hans medvetande,
kunna och måste vi dock, för det
andra, betrakta dem hvar och en sådan
den är inom sig sjelf och för sig sjelf,
d. v. s. såsom, hvardera, sjelf
förnimmande och lefvande väsen." B. tänker
sig idéernas förhållande rent logiskt
i analogi med begreppens
subordina-tionsförhållande: den ena idén ingår
i den andra. Högst upp i serien av
idéer står den fullkomliga idén, Gud.
De underordnade idéerna måste
därför innehålla en viss begränsning
eller ofullkomlighet. Detta har till
följd, att de begränsade subjekten
uppfatta verkligheten ofullständigt
och oklart. För Gud gives det endast
idéer, men de ändliga väsendena
kunna inte uppfatta idéerna i och för sig
utan endast under fenomenets form.
De ändliga idéerna uppleva endast
relativa verkligheter. "Dessa relativa
verkligheter eller —- då endast
menniskan är bekant för oss — vår
relativa verld är således ett fenomen af
den absoluta, en ofullkomlig
förnimmelse af den, hvilken för den
fenome-na ligger till grund såsom dess väsen,
samt dertill äfven förnimmes, ehuru
icke fullkomligt sådan den är i sin
sanning", säger B. Det liär och nu
givna blir sålunda något relativt
overkligt, som har sin rot i de ändliga
subjektens felsyn. Det ofullkomliga
är inte något verkligt. Inte heller det
onda kan äga någon sann verklighet.
B. säger: "Det ondas möjlighet hörer
till människans idé och det kan ej
sägas vara — åtminstone omedelbart
— skapadt eller anordnadt af Gud.
Därföre kunna vi ej säga, att Cud
anordnat det onda såsom medel för
det goda; det onda, som är gifvet
af Gud, är det goda." Det moraliskt
onda hör samman med människans
natur; människan är utrustad med
en fri vilja: hon kan välja mellan
att utveckla sig efter sina idéers
grundplan eller att icke utveckla sig,
och i denna valfrihet ligger då även
det moraliskt ondas möjlighet. Denna
B: s lösning av det ondas problem
följer gamla filosofiska traditioner, och
det var denna principiella
övertygelse, som låg bakom lians kamp mot
helvetesläran i "Anmärkningar om
helfvetesläran. Våra theologer och
prester allvarligen att förehål la"
(1864) med följdskrifter. Ifrån B:s
ståndpunkt kunde helvetet och
djävulen inte ha någon sann verklighet.
Denna uppfattning blev föremål för
häftiga angrepp från såväl
statskyrk-ligt som frikyrkligt håll men bidrog
i hög grad till att röja upp med de
grövsta formerna av helveteslära och
djävulstro. ■— B:s idélära kommer
till synes även i hans statsfilosofi.
Staten är en idé och en personlighet,
och i statens idé ingå medborgarnas
idéer som bestämningar. "Ur
hvilkendera synpunkt man må betrakta
staten, bör man ej förbise, att han är ett
lefvande eller sjelfmedvetet och
organiskt väsende, d. v. s. en förnuftig
vilja eller personlighet. Det finnes
nemligen ingen förnuftig Grund, intet
praktiskt Ändamål, ingen praktisk
Lag, äfvensom ingen Rätt och ingen
Magt, som icke i sjelfva verket är ett
lefvande och personligt väsende, om
det än icke så fattas i
abstraktionen", förklarar han. Som repr. för och
förvaltare av denna personlighets
makt uppfattar B. monarken. När han
sedan mera i detalj skall utveckla det
ideala statslivet, får detta en stark
likhet med den konstitutionella
monarki, som var rådande i dåtidens
Sverige. Detta blir t. ex. mycket
tydligt, när han skall utveckla, hur
folkets organ skola vara beskaffade
enligt den filosofiska statsläran. Han
finner då, att de stånd, som ingå i
folket, böra utgöra dess organ. Genom
en fortsatt deduktion finner han, att
dessa stånd komma att bestå av två
materiella stånd, lantmannaståndet
och stadsmannaståndet, samt ett
andligt stånd. Slutl. finner han även,
att ett adligt stånd är av nöden. Det
var denna, enligt hans egen
uppfattning rent teoretiska härledning, som
kom honom att så varmt försvara
den sv. ståndsrepresentationen. B.
skiljer mellan privata samhällen och
publika samhällen. De privata
samhällena — äktenskap, familj,
kommun — syfta till sedlig kultur, de
publika -— staten, statssystemen och
statssystemens system — till rättens
upprätthållande. B. sätter sålunda
rättsstaten ss. sitt ideal. Ingen sann
sedlighet kan, enligt hans
uppfattning, tvingas fram, och det kan därför
heller inte vara statens ändamål att
framtvinga sedlighet. "Att uti de
sedliga väsendenas verksamhet
förverkliga det formellt Rätta eller
Förnuftets form ■— den formella, juridiska
Rätten — är således statens
allmänna Ändamål", säger B. När det gäller
etikens mål, visar han sitt beroende
av tidigare sv. filosofi, sådan den
har utformats av Biberg, Boëthius
och Grubbe. Även B. vänder sig mot
den kantianska rigorismen och
formalismen och hävdar individens
fullkomlighet som det sedliga målet. Men
detta kan inte innebära ett
undertryckande av sinnligheten utan måste
tvärtom innebära, att sinnligheten
organiseras under förnuftet.
Sinnligheten är inte något, som principiellt
står mot förnuftet, ty sinnligheten
är fenomen av människans egen idé.
Sedlighet innebär för B., att
sinnligheten underordnar sig och besjälas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
