Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Boström, Erik Gustaf - 3. Boström, Filip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boström
424
Boström
repr. visat ovilja mot
indelningsverket, inrycktes i propositionen förslag
om att Skånes indelta kavalleri skulle
ersättas med värvad stam.
Bekäm-parna av indelningsverket voro
därmed oskadliggjorda, eftersom
skåningarna hade tillfredsställts. Efter
heta debatter godkändes
försvarsförslaget. Beslutet innebar bibehållande
av den indelta stammen, 20-årig
värnpliktstid och 90 dagars övning
för beväringen; i stället vann
bondeklassen befrielse från grundskatterna
och ersättning för rust- och
rotehållet. Äntl. var de senaste
årtiondenas mest segslitna politiska fråga
löst. Genom krigsministern friherre
A. E. Rappe fick armén dessutom en
organisation, som kunde utgöra en
grund för fortsatt utbyggnad. — B:s
framgångsrika taktiska förberedande
av försvarsfrågan utgör ett ex. på
den "rikspolitik" — eller det
våg-mästeri — som under den följ. tiden
gjorde det möjligt för honom att
balansera olika intressen och
maktgrupper mot varandra och därigenom
vinna anslutning till sin politik.
Han hade emellertid samtidigt lyckats
skaffa sig ett relativt fast stöd i Första
K., som dominerades av de
konservativa protektionisterna, och i Andra
K. genom Nya lantmannapartiet.
Då kamrarna stannade vid olika
beslut, kunde han därför räkna med
framgång i den gemensamma
voteringen. Denna s. k.
tvåkammarparla-mentarism gav honom en förut okänd
maktställning som statsminister,
särskilt därför att konung Oscar efter
försvarsfrågans lösning skänkte
honom sitt fulla förtroende. B:s
parlamentariska underlag stärktes
ytterligare genom de båda
lantmannapartiernas sammanslagning med
konservativt program vid 1895 års riksdag,
varigenom majoritet nåddes i Andra
K. B:s egenmäktiga s. k. tullukas
omedelbart före denna riksdag, avsedd
att stödja modernäringen, vann
därför i huvudsak erkännande. — Under
1890-talet tog B. upp kravet på
sjöförsvarets stärkande och genomdrev
byggandet av sammanlagt sju större
pansarbåtar. Likaledes vann han
framgång med sitt förslag om
reglering av Riksbankens verksamhet, en
gammal tvistefråga, som nu slöts
genom att banken tillerkändes
sedelutgivningsmonopol mot att regeringen
fick inflytande över dess förvaltning
(1896—97). År 189S framförde han
energiskt och framgångsrikt kravet på
en järnväg mellan Gällivare och
Riksgränsen (med fortsättning till
Narvik) för ökad exploatering av de
lappländska malmfälten och lyckades även
vinna godkännande av planen på en
fästning i Boden (1900). Mindre ener-
giskt och utan framgång föreslog
B. en modest rösträttsreform (1896)
och införandet av arbetarförsäkring
(1S98). Genom dessa förslag ville B.
tillmötesgå de breda lagrens
intressen och ge kompensation för de
ökade bördor, som hans politik hade
medfört. Hans förståelse för flera av
vänsterns önskningar väckte
förbittring hos de konservativa. Då han 1902
återtog statsministerposten efter två
års bortovaro, hade de demokratiska
samhällskraven blivit allt starkare.
Vid ministärens sammansättning tog
B. hänsyn till de liberalas
maktökning i riksdagen. 1901 års
försvarsförstärkning och den allt häftigare
vänsterpropagandan gjorde en
utvidgning av rösträtten nödvändig. B.
framlade 1904 ett förslag med
utgångspunkt från riksdagens skrivelse
1902. Det innebar allm. och lika
manlig rösträtt till Andra K.,
proportionellt valsätt, lika
representationsrätt för städer och landsbygd,
25 års rösträttsålder och fullgjorda
värnplikts- och skatteskyldigheter
som förutsättning för rösträtten. B.
uppträdde med en viss skärpa i Första
K., varför han mötte opposition i
denna. Andra IC:s vänster fällde
förslaget, huvudsakl. av motvilja mot
proportionalismen, som ansågs kunna
ge B. tillräckligt starkt minoritetsstöd
i Andra K., för att han skulle kunna
bibehålla ledningen med hjälp av de
gemensamma voteringarna. Vänstern
med Karl Staaff som främste man
önskade en underhusparlamentarism
av engelsk typ, vilket sammanhängde
med denna riktnings majoritet i Andra
K. — Skärpningen av den inre
politiska kampen vid sekelskiftet gick
jämsides med en försämring av
förhållandet till Norge. B:s behandling
av unionsfrågan slutade med ett
fullständigt misslyckande, som
medförde hans politiska död. Hans
grundtanke synes ha varit att i möjligaste
mån undvika ett avgörande, så länge
de aggressiva separatisterna sutto
vid makten i Norge, i förhoppning
om bättre konjunkturer i framtiden.
I överensstämmelse med riksdagens
vilja tillsattes 1895 en
unionsrevi-sionskommitté, närmast med
anledning av de norska framstötarna i
fråga om utrikesrepresentationen.
Samtidigt uppsades med B:s
tillstyrkan och enligt protektionisternas
önskan mellanrikslagen, som
reglerat handelsförhållandena mellan de
bägge länderna, en åtgärd, som torde
ha försvagat unionen. År 189S
uttalade sig B. efter
unionsrevisionskommit-téns misslyckande för unionellt status
quo. Det dröjde emellertid inte länge,
förrän han blev tvungen till ett
avsteg från denna princip. Detta be-
rodde på den norska rörelsen för "det
rene flag". B. såg sig 1899 föranlåten
att godkänna de norska kraven pä
borttagandet av unionsmärket från
handelsflaggan, något som väckte
häftigt missnöje i Sverige. Den nya
unionskommitté för utredning av
konsulatfrågan, som tillsatts efter B:s
tillfälliga avgång från
statsministerposten, hade inte lyckats uppnå
enighet. Frågan togs upp av B., som
föresatt sig att jämna ut
motsättningarna. Hans första åtgärd var att efter
privata förhandlingar med en grupp
norska statsråd utsända den s. k.
kommunikén av 24 mars 1903, vari
utlovades eget norskt konsulatväsen
under garantier för unionens
enhetlighet i diplomatiskt hänseende. De
fortsatta förhandlingarna skapade
emellertid i Norge en förbittring mot
B., som i förening med hans allm.
misslyckande under desamma
nödvändiggjorde hans avgång (april 1905).
— På det vackra östanå förde B. ett
stort hus ocli gjorde det under
1890-talet och vid 1900-talets början till
en samlingsplats för landets främsta
män. — B. blev hedersled, av
Lant-bruksakad. 1895, av Vet. soc. i
Uppsala 1896, av Örlogsmannasällskapet
1898, kallades till fil. hedersdr i Lund
1900 och utnämndes till
univ.-kans-ler 1905. Han blev serafimerriddare
1892 och erhöll Vasaordens storkors
1904. —Gift 1871 med Maria Augusto.
Carolbia (Lina) Almqvist. — B:s
efterlämnade papper, förvarade i
Riksarkivet, blevo 1937 tillgängliga för
forskningen. T. D.
3. Boström, Filip August,
godsägare, politiker, ämbetsman, f. 5 juni
1843 i Stockholm, † 7 nov. 1908
därstädes. Bror till B. 2. — B. blev
student i Uppsala 1862, s. å. underofficer
vid Livreg:s husarkår och löjtnant
1875. Han tog avsked med titeln
ryttmästare 1878 för att ägna sig åt
skötseln av fideikommisset Tynnelsö i
överselö skn, Södermani. län, som lian
ärvt 1869, och som under hans
intresserade ledning drevs upp till en hög
standard i fråga om kreaturs- och
hästavel jämte trädgårdsodling. B.
tillhörde förvaltningsutskottet i sitt
läns hushållningssällskap 1884-—91
och var dess ordf. 1897—1906, var
led. av länets landsting 1878—79
samt 1881—94 och var landshövding
i Södermani. län 1894—1906.1 Första
K., som han tillhörde från 1887, var
han bl. a. led. av statsutskottet 1S88
—94 och ordf. i bankoutskottet 1899
—1901 samt 1903—05. B. hörde från
början till den protektionistiska
majoriteten men ingick 1905 i Första
K:s då bildade moderata parti. —
Gift 1) 1875 med Pauline Emma Ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
