Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Brahe, Ebba - 7. Brahe, Per, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brahe
435
Brahe
Jakob Pontusson De la Gardie.
Äktenskapet blev lyckligt, och de fingo 14
barn, bland dem den ryktbare
Magnus Gabriel De la Gardie. Dennes
gunstlingskap hos drottning
Kristina fyllde B. med stolthet, och när lian
råkat i onåd, gjorde hon förtvivlade
ansträngningar att blidka
drottningen. Efter makens död 1652 styrde hon
kraftfullt sina talrika gods, grundade
staden Jakobstad i Finland (som fick
sitt namn efter hennes man), lät
uppföra flera hus och samlade dyrbara
konstskatter, som vittna om hennes
goda smak och praktlystnad. Hon
drev omfattande affärer, bl. a. med
järn av utmärkt beskaffenhet, som
tillverkades på hennes bruk i
Västmanland. Hon var, säger hennes
biograf Ellen Fries i "Svenska kvinnor"
(1920), "helt och hållet ett barn av
sin tid och sitt land, av 1600-talets
något övermodiga men
handlingskraftiga och framåtsträvande Sverige".
— Litt.: "Gustaf II Adolfs bref till
E. B." (med inledn. av P. Sondén,
1901). N. P.
7. Brahe, Per, d. y., greve,
riksdrots, f. 18 febr. 1602 på Rydboholm i
ö. Ryds skn, Stockholms län, † 12 sept.
1680 på Bogesund, samma skn och
län. Son till B. 5. — Efter uppfostran
i hemmet på Rydboholm sändes B.,
16 år gammal, utrikes för studier och
vistades bl. a. till 1621 vid univ. i
Giessen, senare vid univ. i
Strassburg, Padua ocli Bologna. Efter
hemkomsten antogs han till kammarherre
hos Gustav II Adolf (1626), som han
under de närmaste åren följde i fält;
han blev överste för Smålands
ryt-terireg. (1628—31) och deltog bl. a. i
Würzburgs erövring 1631. Vid 1629
års riksdag och 1630 års utskottsmöte
fungerade han som lantmarskalk, 1630
utsågs han till rådsherre, övertog s. å.
sin avlidne faders lagmansdöme,
Västmanland, Bergslagen och Dalarna,
samt började sin verksamhet i rådet
och Svea hovrätt 1632. På grund av
Gustav Adolfs död sändes han till
Tyskland för att kondolera
änkedrottningen och överlägga med
rikskanslern, erhöll 1634 uppdrag att vara
dennes närmaste man och ev. ersättare
som legat i Tyskland och utsågs s. å.
till kommissarie vid
fredsunderhandlingarna med Polen. Det gällde vid
detta tillfälle att med så små
eftergifter som möjligt undvika krig; vad
B. vann var ett stillestånd på
tjugosex år, enligt rikskanslern alldeles för
litet för sitt dyra pris: de preussiska
hamnarna med sina rika
tullinkomster. Under B:s utrikesvistelse hade
drotsval skett i Sverige (1634); han
ansåg sig själv förutbestämd till detta
höga riksämbete men fick ingen enda
röst. Drots blev i stället Gabriel Gus-
tafsson Oxenstierna, rikskanslerns
broder, och valet stärkte B. i
känslan av maktlöshet gentemot
Oxenstier-norna. Han nekade att tjänstgöra i
hovrätten under den nye drotsen och
bekämpade under rådssammanträdena
med iver sin "älskelige käre frände
och herr fader" rikskanslerns politik.
Han ställde sig därvid som den
ståndaktige försvararen av "dee gamble
ord-ninger" rörande alla ständers
väl-fångna rättigheter, vilka Axel
Oxenstierna inför den nya
stormaktsställningens ökade krav inte med
nödvändighet ansåg sig bunden av. I stor
utsträckning kom striden att gälla de
speciella och långt drivna rättigheter,
som B. för egen del gjorde anspråk på
i egenskap av greve och gärna ville
se i ljuset av de tyska riksomedelbara
feodalherrarnas ställning. Konflikten
bragtes till ett slut genom att B.
utnämndes till generalguvernör över
Finland. Hans generalguvernörstid
(1637—41 och 1648—54) blev för
Finland en period av uppryckning i olika
avseenden. Under flera långa resor
skaffade sig B. kännedom om landet.
Han sökte på olika sätt förbättra
uppbörds- och tullväsendet jämte
rättskipningen, ordnade
soldatutskrivningen, delvis efter nya metoder, och
effektiviserade förvaltningen i
allmänhet. Stadsväsendet upphjälpte
han enligt de i Sverige gängse
principerna på åtskilliga sätt. På hans tid
flyttades bl. a. Helsingfors till sin
nuv. plats, varjämte Äbo och Viborg
nyreglerades. Dessutom lät B. bygga
kyrkor och grundade skolor, bl. a.
ett gymnasium i Viborg. B:s för
framtiden kanske betydelsefullaste
verk i Finland var grundandet av
Åbo akad. (1640), till vars kansler
han utnämndes 1646. "Jag var med
landet och landet med mig väl
tillfreds", skriver han själv som ett
slutomdöme om sin tid i Finland. — Vid
drotsvalet 1641 fingo B. och
riksskattmästaren Gabriel Bengtsson
Oxenstierna båda samma röstetal,
varefter drottning Kristina genom
lottdragning utsåg B. Vid hennes
trontillträde 1644 vann B. också ett annat
mål, erkännandet av de grevliga
privilegieanspråken. Därigenom hade han
gjort sig fri från den kungliga
lokalförvaltningen i sitt grevskap.
Förmyndarstyre likviderande gav B. ett
tillfälle att vrida sig ur det
Oxen-stiernska greppet över
riksförvaltningen. Som president i Svea hovrätt
var han underkastad rikskanslerns
kontroll genom att kansliet hade hand
om revisionsärendena; för att
frigöra sig sökte lian få till stånd en
särskild revisionsrätt under drotsens,
sin egen, ledning. Därmed skulle det
av Axel Oxenstierna skapade fasta
centrala förvaltningssystemet med
kansliet som "anima regni" brytas
sönder. Även om försöket
misslyckades, var det för B. i första
ögonblicket en lättnad, att det
dominerande inflytandet övergick från Axel
Oxenstierna till Kristina. Hennes
regering blev dock som helhet en källa
till bitterhet för B. Något avgörande
inflytande över de stora frågorna om
drottningens giftermål, hennes
tronavsägelse och Karl Gustavs
upphöjelse liade han inte. På grund av sin
opposition sändes han 1648 åter som
generalguvernör till Finland. — I
utrikespolitiken hade B. från 1640-talets
mitt företrätt krigiska synpunkter.
Karl X Gustafs politik stödde han
också, samtidigt som han så mycket
som möjligt sökte mildra
reduktionsbeslutets följder. Själv grep han in i
kriget mot Danmark, 1657 som högste
befälhavare över krigsmakten till
lands och sjöss, och slog bl. a. tillbaka
danskarna vid Genevads bro. Vid Karl
Gustavs död blev B. den ledande
kraften i den yttre politiken —-
fredsverket 1660 — och i den inre, där det
för B. gällde att framför allt bevara
regeringens högaristokratiska
klasskaraktär. Därför bidrog han kraftigt
till att hertig Adolf Johan -— Karl
X Gustavs broder — och
reduktionsmannen Herman Fleming uteslötos
ur regeringen, tvärt emot konungens
testamentsbestämmelser. Efter denna
tid är B:s politiska insats mindre
dominerande ; dock grep han in i
finanspolitiken 1669 efter Gustaf Bondes
och Seved Bååts död. I
utrikespolitiken misstrodde han Ludvig XIV
men accepterade dock övergången till
Frankrike 1672. — B. tjänstgjorde
som riksdrots under nära 40 år. År
1660 uppnådde lian befrielse från
presidentskapet över Svea hovrätt och
tillerkändes uttryckl.
"överinspektionen av justitieväsendet på alla orter",
och 1663 genomdrev han
tillsättandet av den deputation för granskning
av revisionsärenden, som senare fick
namnet Nedre justitierevisionen. Inom
lagstiftningens område genomfördes
flera enskilda reformer. Dock motsatte
sig B. en allm. lagrevision på grund
av fruktan att rubba lagens
auktoritet och adelns maktställning. —
Genom arv, förläningar, köp och byten
blev B. sin tids störste godsägare i
landet. Centrum i hans välde var
grevskapet Visingsborg, som avrundades
med besittningen av hela
landsträckan kring Vätterns s. del utom
staden Jönköping. På 1640-talet
mottog B. Brahelinna län i Savolaks, på
1650-talet Kaj ana friherreskap i
Österbotten och Savolaks jämte amtet
Smailen i biskopsstiftet Ermeland
samt Orust och Tjörn m. m. Därtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
