Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Branzell, Karin - Brask (Brasche, Bretzeke, Braska), släkt - 1. Brask, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brask 447 Bratbost
nist vid Hjorthagens kapell i
Stockholm. Hon debuterade 1912—13 vid
K. teatern som furstinnan
Sarvi-laka i "Izeyl", Nancy i "Martha"
och Amneris i "Aida". Ären
1913—-18 var hon engagerad vid K. teatern.
Hon framträdde 1918 på Staatsoper i
Berlin, där hon var anställd 1920—
24. Hon liar därefter varit engagerad
vid Metropolitan opera i New York
1924—35, vid Staatsoper i Berlin
1924—34 och vid Covent garden i
London 1935—38; därjämte har hon
sedan 1935 årl. gästspelat vid
Staatsoper i Munchen. Hon liar dessutom
framträtt på Teatro Colön i Buenos
Aires och vid festspelen i Bayreuth
och Florens m. m. samt konserterat i
Europa och Amerika. Hon erhöll 1932
Litteris et artibus samt blev
hovsångerska 1936 och led. av Mus. akad.
1937. — Jämte alla Wagners stora
mezzosopranpartier — Adriano,
Venus, Ortrud, Brangäne, Magdalena,
Erda, Fricka, Briinnhilde i
"Valkyrian", Waltraute i "Ragnarök" och
Kundry — höra till B:s repertoar
Verdis Azucena, Ulrica och Amneris;
R. Strauss’ Herodias i "Salome",
Kly-taimnestra i "Elektra" och Amman i
"Die Frau ohne Schatten"; Glucks
Orfeus, Berlioz’ Cassandra i
"Trojanerna", Donizettis Leonora samt
vidare Laura i "Gioconda", Carmen,
Delila i "Simson och Delila",
Klockar-hustrun i "Jenufa", Gunhild i
"Arn-ljot", Drottningen i "Schwanda" m. fi.
partier. — B. äger en vacker och
väl-skolad stämma av ovanligt omfång
och mörk, fyllig timbre. Hennes
ståtliga apparition och intensiva föredrag
ha särskilt gjort sig gällande i
patetiska roller, ej minst i
Wagnerreper-toaren. ■—- Bland de sv. artister, som
under de senaste decennierna gjort
vårt lands sångkonst aktad och
berömd på världens främsta scener,
intar B. en förnämlig rangplats. — Gift
1) 1924 med den norske målaren Einar
Olof Eduardsen, † 1929; 2) 1938 med
den schweiziske regissören Fedja
Reinshagen. P. L., P. H. T.
Brask (Brasche, Bretzeke,
Br aska). Släkten liar antagl.
invandrat från Tyskland till Kalmar, där
1407 och 1410 en Magnus Brasche och
1417 en Nicholaus Bretzeke
omnämnas. Släktens äldste med visshet
kände stamfar, borgmästaren i Linköping
Per B. († 1488), blev far till biskopen
i Linköping Hans B. (B. 1),
rådmannen i Linköping Peder Pedersson B.
och Anna Pedersdotter B. Peder
Pedersson B. blev farfars far till
Elisabet (Elsa) Larsdotter B., som gifte
sig med kyrkoherden i Västra Ny,
Linköpings stift, Petrus Johannis; en
son till dem var kyrkoherden Samuel
B. (B. 3), far till psalmförf. Petrus
Karin Branzell.
B. (B. 4). En dotterson till Anna
Pedersdotter B. var borgmästaren Nils
B. (B. 2). Dennes brorson Peter B. (f.
1558, † 1605) övergick till katolska
läran, utbildades vid jesuitkollegiet
i Rom till missionär för hemlandet
och trädde 1590 i kung Sigismunds
tjänst. År 1597 sände hertig Karl
honom till Sigismund för att underrätta
denne om Arboga riksdags beslut. Han
stannade i Polen till sin död.
1. Brask, Sans, biskop, f. 1464,
† 30 juli 1538 i klostret Landa i
Polen. Föräldrar: borgmästaren Per B.
och Birgitta Nilsdotter. — Efter
skolgång i Skara besökte B. olika
utländska univ., särskilt Rostocks och
Greifswalds, blev fil. mag. vid det
senare 1488, studerade därefter juridik
och blev jur. utr. baccalaureus före
1499. Ären 1499—1504 vistades lian
med ett par avbrott i Rom, där han
slutl. blev decretorum dr. I Sverige
var lian knuten till Linköping, bl. a.
som kansler hos biskop Henrik
Tide-mansson och från 1501 som domprost.
Han var riksråd 1506, vigdes till
biskop i Linköping 1513 och gick i
landsflykt 1527. — B:s allm. politik
kom att sammanfalla med de sv.
unionsvännernas och innebar nordisk
samling under den världsliga och den
kyrkliga aristokratins ledning. Denna
skandinaviska unionspolitik
motarbetades av Sturarna, som stöddes av
Hemming Gadh, utvald biskop i
Linköping, B:s förman och lians specielle
fiende. Sedan unionspartiet 1512
förlorat inflytande genom Sten Stures
val till riksföreståndare, lyckades B.
genom en överenskommelse med den
nye makthavaren vinna den
efterlängtade biskopsstolen, vilken den av
påven aldrig erkände Hemming Gadh
trots sin bannlysning 1506 dittills
hade behållit som inkomstkälla.
Motivet för Sten Sture torde ha varit en
önskan att hindra valet av Gustaf
Trolle (sedermera ärkebiskop), vilkens
fader, Erik Trolle, var en av Sten
Stures farligaste motståndare.
Riksföreståndarens hänsynslösa maktsträ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
