Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böök, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Böök
529
Böök
har sedermera vid upprepade
tillfällen känt sig manad att föra hans
talan mot allehanda vedersakare. B:s
polemiska läggning gjorde honom
från början benägen att ta bestämt
parti, att upphöja den ene på en
annans bekostnad, att värdera på ett
summariskt sätt. I Sv. dagbladet, där
han övertog den position, som Levertin
skapat, företrädde lian en tid framåt
i huvudsak dennes idéer och syn på
litteraturen. Men det dröjde inte länge,
förrän B:s egenart alltmer gjorde sig
gällande, även om den inte fullt
framträdde förrän omkr. 1910. Under
studentåren hade B. omfattat en i någon
mån radikal åskådning, men sedan
hade han liksom de flesta
nittitalis-terna hastigt förändrats i konservativ
riktning. Under inflytande från
traditionalister som Harald Nielsen och
Maurice Barrès nådde B. fram till
en deciderat antidemokratisk ideologi.
Viljan oc1 aktiviteten framstodo som
de högsta värdena, förnuftet däremot
som ett hjälplöst och vilseledande
organ. Denna livsuppfattning, som
ansluter sig till pragmatiska och
intuitionsfilosofiska tankegångar,
passade förträffligt en man med B:s
robusta vitalitet ocli impulsiva lynne.
I full överensstämmelse med sin
irrationella ståndpunkt har B. aldrig
närmare preciserat innebörden av sin
konservatism; han har därigenom
också kunnat anpassa den efter olika
situationers krav. I hans kritik har
den alltifrån 1910 yttrat sig som
motvilja mot liberal eller socialistisk
tendens, mot alla formexperiment, mot
naturalistisk miljöskildring och
djupgående psykologisk analys. Men B:s
kritik har i lika hög grad riktat sig
mot författaren som mot boken, och
han har outtröttligt polemiserat mot
flegmatiskt och melankoliskt
temperament liksom mot pessimistisk
livsuppfattning och en rationalistisk syn
på människorna och världen. — Som
vetenskapsman hade B. debuterat med
sin gradualavhandl. "Romanens och
prosaberättelsens historia i Sverige
intill 1809" (1907), ett innehållsrikt
och vederhäftigt arbete, ur många
synpunkter B:s gedignaste prestation
som litteraturhistoriker. Metodiskt
tillhör det den deskriptiva riktning,
som upparbetats av H. Schück och
E. Wrangel. B:s första essäsamling,
"Stridsmän och sångare" (1910), är
briljant skriven, men inflytandet från
Levertin är ännu mycket starkt. Sitt
eget kritiska och vetenskapliga
program framlade B. i "Svenska studier
i litteraturvetenskap" (1913), där han
med anknytning till kritiker som
Sainte-Beuve, Lemaltre och V.
Andersen uttalar sig till förmån för en rent
psykologisk metod. Han vill, heter det
34 Svenska män och kvinnor I
i inledningen, "genom analys tränga
in till diktverkets levande kärna för
att med utgångspunkt därifrån
begripa de lagar, som behärska
diktarens fantasiliv och den poetiska pro
duktionen överhuvud". Litteraturve
tenskap är följ akti. något helt
annat än litteraturhistoria. Gränsen
mellan kritik och forskning blir
flytande, och man återfinner därför
samma metod i B:s närmast följ.
produktion från recensionerna till de
stora monografierna. Sin litterära
journalistik har B. samlat framför allt
i serien "Essayer och kritiker" (1—
6, 1913—23), i "Resa kring svenska
Parnassen" (1926), "Från åttiotalet"
(s. å.), "Från fyra sekler" (1928) och
"Fem porträtt" (1929). Som kritiker
har B. nedlagt ett energiskt arbete på
att sprida ökad kännedom om tysk
litteratur, och han har utan tvivel
lyckats stimulera intresset för så
betydande diktare som Heinrich von
Kleist och Gottfried Keller.
Avståndet mellan den patetiskt sammanbitne
preussaren och den harmoniskt
balanserade schweizaren markerar också
spännvidden i B:s poetiska
receptivi-tet; militär aktivitet och borgerlig
idyll äro de skenbart oförenliga
livsformer, som framför alla andra
vunnit hans hjärta och som han vill
återfinna även i litteraturen. Ett
anmärkningsvärt undantag utgör det livliga
intresse, som B. ägnat Dostojevski.
Dansk litteratur har B. behandlat
i bl. a. "Holbergs visdom" (1942).
Av sv. förf. har B. lysande
porträtterat en rad andraplansfigurer, t. ex.
Valerius oeh Sophie von Knorring;
hans psykologiska talang har däremot
inte alltid förmått ge övertygande
bilder av mera komplicerade diktare. Den
stort anlagda monografin över Tegnér,
"Esaias Tegnér" (1, 1917; ej
fullbordad), ger inte något gripbart porträtt
av diktaren och förlorar sig i
vidlyftiga utredningar av dåtida filosofiska
och politiska strömningar. B. vill
göra troligt, att göticismen var en
produkt av napoleonskrigen och den
tyska idealismens anda och att även
Tegnérs patriotism inte byggde på
inhemska förutsättningar utan var
inspirerad från Tyskland. Denna tes
har inte vunnit några anhängare. Ett
långt förnämligare arbete är
monografin "Erik Johan Stagnelius"
(1919), där B. övergivit sin ensidigt
psykologiserande metod och på ett
nytt sätt tagit hänsyn till biografiska
data. B. har lyckats särskilt väl med
de litterära och filosofiska
förutsättningarna för Stagnelius’ diktning,
medan den psykologiska tolkningen inte
når upp till samma höjd. I
"Stagnelius än en gång" (1942) har B. på
vissa punkter modifierat sin tidigare
uppfattning. Från tiden omkr. 1920
härstamma även två andra av B:s
litteraturhistoriska huvudarbeten:
"Den romantiska tidsåldern i svensk
litteratur" (1918) och "Sveriges
moderna litteratur" (1921). Båda dessa
verk äro snarare serier av
författar-porträtt än historiskt
sammanhängande översikter. I uppfattningen av
romantiken bygger B. i stor
utsträckning på uppslag från Albert Nilsson.
Sedan B. avgick från sin professur,
har han endast skrivit ett större
litteraturhistoriskt verk, en översikt i
fem delar av den europeiska
litteraturens historia från 1800 till 1914,
utgörande delarna 3—7 av "Bonniers
illustrerade litteraturhistoria":
"Romantiken i Tyskland och England"
(1929), "Fransk litteratur 1800—
1870" (1930), "Tysk litteratur mellan
romantiken oeh naturalismen" (1931),
"Den victorianska tidsåldern i
engelsk litteratur" (1933) och "Europeisk
litteratur 1870—1914" (1935). B. har
där presterat ett i många avseenden
förnämligt arbete. Bäst är partiet om
den tyska romantiken, medan den
franska litteraturen behandlats på
ett påfallande subjektivt sätt.
Liksom alltid hos B. ägnas mer intresse
åt författarnas personligheter än åt
de historiska sammanhangen. Av
mindre verk kunna
minnesteckningarna i Sv. akad. över Fredrik
Cederborgh (1925) och Jacob Adlerbeth
(1927) nämnas jämte biografin "H.
C. Andersen" (1938). — Redan tidigt
började B. skriva om ämnen från
andra områden än det litterära. Under
världskriget gav han ut ett par
reseböcker, "Resa till Frankrike 1915"
(1916) och "Resa till Tyskland och
Polen 1916" (1916), och de ha
sedermera följts av en lång rad andra,
"Resa till Konstantinopel genom
Mellaneuropa våren 1922" (1922), "Resa i
Sverige" (1924), "Resa till Jerusalem
våren 1925" (1925), "Resa till
Fried-richsruh" (1930), "Resa till Ungern"
(1931), "Resa till Schweiz" (1932),
"Hitlers Tyskland maj 1933" (1933),
"Resa till Saar och Paris över Elsass"
(1935), "Bil till Belgien" (1937),
"Oktober 1938.
Berlin—Prag—Budapest" (1938). Med denna rikhaltiga
produktion har B. dokumenterat sig
som en av våra främsta reseskildrare;
hans egenart ligger i att han i första
hand tar sikte på de politiska
förhållandena. Ända sedan sitt
antidemokratiska genombrott har B. varit en
lidelsefull tyskvän, ocli det är
företrädesvis till platser, förknippade
med tysk historia, som han ställt sina
färder. En särställning bland
reseböckerna intar "Det rika och fattiga
Sverige" (1936), där B. på ett mera
förutsättningslöst sätt än tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
