Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Charlotta - Charpentier, ätt - 1. Charpentier, Robert - 2. Charpentier, Jarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charpentier
93
Charpentier
Robert Charpentier. Målning (detalj) av E.
Thelning XS01.
fostrade och ohyfsade unge män, som
kungen omgiver sig med och vilka
gjort tonen inom hovkretsarna ytterst
dålig". Hovets sysselsättningar och
nöjen, som helt naturligt i början
mycket uppta den unga prinsessans
tankar, kompletteras emellertid
alltmer av vidare och allvarligare
perspektiv, som efter hand ge oss en
förträfflig inblick både i vardagslivet
och de avgörande historiska
händelserna under det gustavianska
tidsskedet. — Litt.: O. Levertin,
"Hertiginnans dagbok" (i "Essayer", 1,1907);
L. Wahlström, "Om och av
hertiginnan Charlotte" (i "Gustavianska
studier", 1914). G. T—r.
Charpentier [sjarpagtjë], ätt, vars
äldste kände stamfar Jean C.,
arvherre till De Menila i Frankrike,
levde i början av 1500-talet. En sonsons
son till honom, Toussaint C. (f. 1611,
† 1683), kom 1631 med
generalguvernören greve Bengt Oxenstierna till
Erfurt, där han av Gustav II Adolf
antogs i sv. krigstjänst. Han blev
överstelöjtnant 1660 och adlades 1664
med bibehållet namn. Han erhöll 1651
förläning av Hahkiala by och
uppförde därstädes ett säteri, som
fortfarande är fideikommiss inom ätten.
Toussaint C:s sonson, generallöjtnanten
Claes Robert C. (f. 1706, † 1782),
erhöll 1772 friherrlig värdighet men
blev aldrig introducerad. Med denne
utdog den äldre adliga ätten C. i
Sverige; den fortlever emellertid i
Tyskland.— Claes Robert C:s syster, Anna
Elisabet C. (f. 1699, † 1755), var gift
med ryttmästaren Colin L’Eclaire, av
en vallonsk släkt (f. 1683, † 1737).
Söner till dem voro majoren Robert
Gustaf L’Eclaire (f. 1727, t 1802)
och kaptenen Carl Fredric L’Eclaire,
(f. 1729, † 1779), vilka 1773 adlades
och adopterades på morbrodern
friherre Claes Robert C:s adliga namn
och nummer. Robert Gustaf C: s äldste
son, översten Robert C. (C. 1), blev
stamfar för ättens nu i Sverige och
Finland levande äldre gren. På
Finlands riddarhus immatrikulerades han
1818. —- Yngre bröder till C. 1 voro
a) överstelöjtnanten i armén Claes
August C. (f. 1772, † 1865), vars
söner, majoren och överkontrollören vid
brännvinstillverkningen i riket Carl
Johan C. (f. 1825, † 1909) och
kamreraren vid sparbanken i Sölvesborg
Axel Emil C. (f. 1828, † 1911), blevo
stamfäder för ättens nu i Sverige
levande tvenne yngre grenar, samt b)
överstelöjtnanten vid Svea
artilleri-reg. Jean Toussaint C. (f. 1783, †
1867), farfar till orientalisten och
språkforskaren Jarl C. (C. 2).
1. Charpentier, Robert Carl,
arméofficer, f. 13 okt. 1766 på
Sveaborg, † 1 febr. 1830 på sitt gods
Hahkiala i Hauho skn, Tavastehus län,
Finland. Föräldrar: majoren Robert
Gustaf UEclaire, adlad C., och
Margareta Blomcreutz. — C. blev sergeant
vid Änkedrottningens livreg. 1775 och
inträdde vid artilleriet, där han blev
underlöjtnant 1779. Han avlade
ar-tilleriex. 17S0 och blev stabslöjtnant
vid artilleriet 17S8, deltog i kriget
1788—90, blev kapten vid Finska
ar-tillerireg. 1802 och major därstädes
1808 samt blev vid krigsutbrottet
180S chef för andra lätta 6-pundiga
batteriet. Han var
artilleribefälhavare vid Nykarleby i juni 1808, där
artilleriets insats var betydande, och
vid Ruona i sept. s. å., även där med
berömmelse. Under reträtten mot
norr var han chef för artillerireserven
och deltog i de överläggningar, som
föregingo kapitulationen i Kalix i
mars 1809, vilken lian ansåg
nödvändig. Han blev major i Vendes
artil-lerireg. 1811 och erhöll avsked s. å.
samt överstes titel 1812. — Gift 1805
med Sofia Lovisa Silfversvan. T. D.
2. Charpentier, Jarl Hellen
Robert Toussaint, orientalist och
språkforskare, f. 17 dec. 1884 i Nya Varvets
förs., Göteborg, † 5 juli 1935 i
Uppsala. Föräldrar: majoren Robert C.
och Helena Geijer. Brorsons son till
C. 1. — Efter mogenhetsex. i Göteborg
1902 inskrevs C. s. å. vid Uppsala
univ., där han blev fil. kand. 1905,
fil. lic. 1908, fil. dr 1909, docent i
sanskrit med jämförande indoeuropeisk
språkforskning 1908, var tf. prof. i
detta ämne vid olika tillfällen 1914—
27 och blev prof. 1927. C. företog en
rad utländska studieresor, delvis med
offentligt understöd, var led. av ett
antal sv. och utländska lärda sällskap
och blev hedersprof. vid Andhra
Research university i Vizianagram 1924.
—- C:s omfattande produktion, som
vittnar om stor mångsidighet i för-
Jarl Charpentier.
ening med vidsträckt beläsenhet,
behandlar både grammatiska,
litteraturhistoriska, religionshistoriska och
historiska spörsmål. Hans förnämsta
verk tillhöra det indologiska området,
där lian särskilt sysslat med
forskningar rörande den vidlyftiga indiska
sagolitteraturen och lämnat
värdefulla, om också delvis omstridda
bidrag till bedömandet av därmed
sammanhängande problem, ss. "Die
Su-parnasage" (1920—22) och en uppl.
av Uttarädhyayanasütra (1922). Även
åt indologins historia ägnade C.
intresse, t. ex. i "Supplementary
no-tices ön the discovery of the Vedas"
(The journal of indian history,
1924) och i "The livro da seita dos
indios orientais of father Jacobo
Feni-cio" (1933; med inledning och
kommentar). Bland hans arbeten inom
den indoeuropeiska språkforskningen
märkas "Die Desiderativbildungen
der indoiranischen Sprachen" (1912)
och "Die verbalen r-Endungen der
indogermanischen Sprachen" (1917).
I anslutning till sina
språkvetenskapliga forskningar upptog C. frågan om
det indoeuropeiska urhemmets
belägenhet, som han i opposition mot en
del moderna teorier och särskilt den
s. k. östersjöhypotesen (hävdad av
O. Montelius, N. Åberg, G. Kossinna
m. fi.) förlade till Centralasien, dit
enligt honom bl. a. de livsbetingelser,
som avslöjas i det gemensamma
indoeuropeiska ordförrådet, peka. Han
behandlade problemet i "The original
home of the indoeuropeans"
(Bulletin of the school of oriental studies,
1926) och i "Det indoeuropeiska
urhemmet" (i bd 1, 1926, av
"Världshistoria", utg. av S. Tunberg och
S. E. Bring) och det populärt
orienterade arbetet "Jämförande
indoeuropeisk språkvetenskap" (1926). En
språkvetenskaplig, exegetisk och
reli-gionshistorisk undersökning är "Brah-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
