Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Coyet, Wilhelm Julius - 4. Coyet, Gustaf Wilhelm - 5. Coyet, Sten - 6. Coyet, Carl Fredric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Coyet
127
Coyet
Sten Coyet. Målning (detalj) ar A. Roslin
1743.
lenstierna af Svaneholm, † 1703; 3)
1704 med Anna Sophia Lindenov. T. D.
4. Coyet, Gustaf Wilhelm,
friherre, militär, f. 25 mars 1678 i
Stockholm, † 1730 på kastellet i
Köpenhamn. Son till C. 3. — C. inskrevs
vid Lunds univ. 1693, tjänstgjorde
under två år vid tribunalet i Wismar
och begav sig därëfter ut på resor.
Åren 1700—05 tjänstgjorde han som
kapten vid Skånska
ståndsdragonerna. Om lians krigstjänst 1702—04
kan man läsa i en kompanijournal,
som han förde och som publicerats
i "Karolinska krigares dagböcker"
(10, 1914). Han kämpade med
tapperhet bl. a. vid Pultusk 1703 och vid
Lemberg 1704. År 1705 tog lian
avsked för att komma i diplomatisk
tjänst men återanställdes 1709 som
major vid Norra skånska
kavalleri-reg., blev överstelöjtnant vid
Södermanlands reg. 1710 och visade sig
mångsidigt användbar hos Magnus
Stenbock. Han sårades efter en
framgångsrik insats i slaget vid
Hälsingborg 1710. Därefter var han bl. a. en
tid v. landshövding på Gotland. Som
överste för Upplands
tremännings-infanterireg. från 1712 ådrog lian sig
genom lättsinnigt handhavande av
allmänna medel arrest 1714—17. Utan
tjänstgöring efter sitt reg:s
indragning befordrades han till
generalmajor 1719. S. å. utnämndes han till
tredje ministre plénipotentiaire vid
underhandlingarna om fred med
Ryssland. Därmed inledde han sin
misslyckade diplomatiska karriär,
intressant som ett ytterlighetsfall från
dessa det politiska sönderfallets år i
Sverige. Då han under resan till Åland
sammanträffade med tsar Peter, lät
han sig av denne, tydligen under en
hjärtlig samvaro, övertygas om
nödvändigheten för Sverige att ställa sig
under ryskt beskvdd. Strax därefter
komprometterade han sig även genom
ett förslag till uppgörelse med
Preussen, vilket gjorde honom misstänkt
för förräderi, varför lian tidvis hölls
arresterad. År 1722 reste han till
Köpenhamn för att söka återfå sitt
dyrbara bibi., vilket danskarna
medtagit, då de 1710 plundrade hans
stamgods Ljungby (i Kristianst. län).
Då den sv. regeringen ej ville hjälpa
honom, begärde han avsked ur sv.
tjänst. Han kom i förbindelse med en
avsatt norsk ämbetsman Paul Juel
och planerade tills, med denne och en
holsteinsk agent att ockupera
Grönland, Island och Färöarna med stöd
av tsar Peter och därefter sätta sig
i besittning av Norge för den
hol-steinske hertigens räkning. Icke minst
betydelsefullt för den ruinerade C.
var, att han skulle få betalt för sin
medverkan. Planen upptäcktes snart,
och C. fängslades våren 1723 i
Köpenhamn, där han efter sju år dog i
fängelset. — Gift 1704 med Anna
Hedvig örnestedt. — Litt.: G.
Jacobson, "Karolin och politisk äventyrare"
(Personhist. tidskr. 1929). * T. D.
5. Coyet, Sten, friherre,
arméofficer, politiker, f. 22 okt. 1688 i
Trolle-Ljungby skn, Kristianst. län, † 23
okt. 1755 därstädes. Bror till C. 4.
—• C. blev musketerare vid överste
M. Palmqvists garnisonsreg. i
Wismar 1703 och löjtnant vid
Jönköpings infanterireg. 1707. Han
deltog i marschen mot Poltava, där han
blev fången. Som så många andra
krigsfångar blev han pietist, och
detta bidrog till att prägla vissa drag
i hans senare politiska insats. Efter
hemkomsten 1721 fick han
överstelöjtnants avsked och slog sig ned på
sina fideikommiss Ljungby och Årup i
Kristianst. län och Bengtsboda i Blek.
län, som han övertog av sin äldre
broder, vilken satt fängslad i
Köpenhamn. — C. bevistade nästan alla
riksdagar 1723—52 och tillhörde bl. a.
privilegiedeputationen 1723, allm.
besvärsdeputationen 1726—27, stora
sekreta deputationen 1734 och
1738—-39 samt sekreta utskottet 1740—41,
1746—47 och 1751—52. Av intresse
för den religiösa friheten bidrog han
1741 till det även ur produktionens
synpunkt, närmast på grund av
manufakturernas behov av västeuropeisk
arbetskraft, viktiga erkännandet av
gudstjänsträtt åt anhängare av den
engelska och reformerta kyrkan. C.
yttrade sig gärna i författningsfrågor
och anlade därvid synpunkter, som
voro naturliga för en provinsmagnat.
Han formulerade i ett memorial 1747
den viktiga principen om ständers
ansvarsfrihet inför efterfölj. ständer
och hävdade, att ständerna ej ägde
rätt att återupptaga en på tidigare
Carl Fredric Coyet. Litografi (detalj).
riksdag redan avgjord fråga. Extrema
hattsynpunkter hävdade C. 1743, då
han inför bondeoroligheterna ville
sätta upp en adlig frikår till försvar
mot yttre och inre fiender. Han gjorde
sig särskilt beryktad genom sina
hänsynslösa utfall 1739 mot riksrådet
E. D. Taube, då han krävde dennes
avsättning, bl. a. därför att Taubes
dotter Hedvig var konung Fredrik I: s
mätress. Även i övrigt deltog C. med
lidelse i hattarnas personförföljelser.
—- Gift 1717 med grevinnan
Magdalena Sophia Horn af Rantzien. T. D.
6. Coyet, Carl Fredric,
sjöofficer, f. 30 dec. 1768 på Stjärnehult
i Anderstorps skn, Jönköp. län, † 23
jan. 1857 i Stockholm. Föräldrar:
överstelöjtnanten Hindrich Gideon C.
och Apollonia Christina Gyllenhöök.
Sonsons sonson till C. 1. —-C. blev
furir vid arméns flotta i Finland 1772
och avlade sjöofficersex. vid
Stockholmseskadern 1785. Han deltog med
utmärkelse i slaget vid Svensksund
1789 som chef för en galär. Under
den följ. fredsperioden deltog C. i och
utförde delvis själv konvojuppdrag i
Östersjön, Kattegatt och ett par
gånger i Medelhavet samt fullgjorde
hovtjänst som förste kammarjunkare
hos konungen 1795—1805. Han blev
överstelöjtnant vid arméns flotta 1805
och överadjutant vid K. M:ts flotta
1806. Under kriget 1808—09
tjänstgjorde han som flaggkapten under
Rudolf Cederström. År 1812
utnämndes han till överste vid arméns flotta
och sekundchef för
Stockholmseskadern och dess sjöartillerireg. samt
1815 till konteramiral. År 1823 blev
han chef för Stockholmseskadern av
K. M:ts flotta och tjänstgjorde 1824
—43 efter skärgårds- och
örlogsflottornas sammanslagning som
befälhavare över flottans stockholmsstation.
Han blev v. amiral 1827 och amiral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
