Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dacke, Nils - Dævel, Carl Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D
Dacke, Nils, bondeledare, † i juli
1543 i Rödeby skn, Blek. län. Han
härstammade frän S. Möre i Kalmar län
och tillhörde en ansedd släkt, som
bodde pà både sv. och danska sidorna
av riksgränsen. —- D:s historiska
betydelse sammanhänger med Gustav
Vasas hävdande av den sv.
statsmakten i de småländska gränstrakterna
Värend och S. Möre, som under den
tidigare långa sv. svaghetsperioden i
stor utsträckning hade befunnit sig
utom räckhåll för regeringen och
söder ut upparbetat en vinstgivande
handel särskilt med boskap — en
handel, som gick kronan och det
som stapelstad avsedda Kalmar förbi.
På 1530-talet förbjöd Gustav Vasa
den självständiga handeln och skärpte
kontrollen genom sina fogdar. En av
dessa, Inge Arvidsson i S. Möre,
mördades hösten 1536 av bl. a. D., som
därefter fredlös med sina närmaste
vänner höll till i gränsskogarna,
överföll kungatjänare och agiterade för
uppror. Han sökte och erhöll nåd mot
böter 1538 och blev kronobonde på
nybygget Flaka i Torsås, nuv.
Rödeby skn invid gränsen mellan
Småland och Blekinge. Under de följ.
åren fortsatte Gustav Vasa sin
penetration av Småland, numera med de
ökade anspråk på kunglig
maktfullkomlighet, som följde av Conrad
von Pyhys medverkan i regeringen.
Den för befolkningen olidliga
ekonomiska kontrollen jämte de religiösa
nymodigheterna och inte minst
Gustav Vasas plundring av kyrkorna
gav D. ökade möjligheter att med
framgång organisera ett uppror.
Personligen torde han ha blivit än mer
benägen därför, när han inom kort
råkade i svårigheter betr.
besittningsrätten till sin gård. Våren
1542 återinträdde lian bland de
fredlösa och organiserade flera överfall
med mord på kungens fogdar.
Samtidigt drev han upprorspropaganda i
de småländska skogsbygderna under
paroller, som klargjorde rörelsens
karaktär av försvar för gammal
tradition och för den provinsiella
självständigheten, vilken var ett
livsvillkor för befolkningens ekonomiska
bärgning. Värend och ö. Småland
utom Kalmar jämte s. Östergötland
ställde sig nu solidariska med D.,
och för underhållet av sin bondehär
fick han stöd från Blekinge, vars
hamn Ronneby behövde de upproriska
bygderna som uppland och nu såg
ett tillfälle att motarbeta Kalmar.
Krigsrörelserna hösten 1542
resulterade i att Gustav Vasas styrkor,
förstärkta med en avdelning, som danske
kungen sänt till hjälp, blevo
utmota-de från Småland, varefter D. med sin
här tågade mot Linköping, medan
förbindelsevägarna till Kalmar i stort
sett brötos av kapare, som stodo i
förbindelse med de upproriska. Utanför
Linköping kom det till stillestånd 8
nov. 1542, varvid D. erhöll kungens
nåd som företrädare för
upprorsmännen, vilkas svårigheter Gustav Vasa
lovade att taga sig an, mot att D.
försäkrade kungen om sin trohet.
Hittills hade upproret lyckats, och
inom det av D. behärskade området
återupptogos den katolska
gudstjänsten och de ekonomiska
förbindelserna med Ronneby. D:s syfte var nu att
vinna ett definitivt erkännande som
Gustav Vasas småländske vasall.
Hans andra möjlighet var att träda
i förbindelse med den för hans uppror
livligt intresserade hertig Albrekt VII
av Mecklenburg m. fi., som önskade,
att Gustav Vasa skulle fördrivas.
Denne rustade under tiden ivrigt för att
krossa D., som å sin sida gick till
offensiv mot Linköping i början av 1543
men blev tillbakaslagen. Under några
veckor belägrade D. Kalmar, tydligen
för att möjliggöra det som mest
oroade Gustav Vasa, nämligen
hjälpsändningar från Tyskland. Mot den
kungliga hären byggde D. bråtar vid
Högsby ocli mötte den i slutet av
mars längre in i landet i Aspelands
härad, där han led ett fullständigt
nederlag och själv blev svårt sårad.
Hans försök att efter någon månad
återuppta kampen misslyckades; han
var återigen en stigmannahövding,
och lians sista trogna följe
tillintetgjordes av Jakob Bagge. D. själf
efterspanades därefter av f. d. vänner,
som efter nederlaget gått i kungens
tjänst, och han blev i juli 1543
nedskjuten i närheten av sin förra gård,
Elaka, varefter hans kropp lades på
stegel och hjul i Kalmar.
Undergången träffade samtidigt D:s släkt.
— D:s öden ha behandlats
vetenskapligt i G. V. Sylvander, "Kalmar
slotts och stads historia" (3: 2,
1870); G. Berg, "Bidrag till den inre
statsförvaltningens historia under
Gustaf den förste" (1S93); A. Stille,
"Dackefejden oeh det s. k. slaget vid
Åsunden" (Hist. tidskr. 1907); G.
Hafström, "N. D. före Dackefejden"
(Personhist. tidskr. 1928) och K.-E.
Wikholm, "Källhistoriska studier till
Gustav Vasatidens historia" (1942).
En skönlitterär utformning av D:s
historia har givits av G. O.
Hyltén-Cavallius i skådespelet "Dackefejden"
(1846), avi. Ljungquist i romanen "K.
D." (1927) och av F. Månsson i
"Gustaf Vasa och N. D." (1928—30). T. D.
Dævel, släkt av tyskt eller
liol-steinskt ursprung. Släkten inkom till
Sverige med hovintendenten lios
konung Adolf Fredrik, Johan Friedrich
D. († 1763), farfar till
kommendanten i Stockholm ocli översten för
Upplands reg. Carl Ludvig D. (se
nedan). Dennes son, majoren vid Göta
livgarde Carl Johan D. (f. 1837, †
1905), blev far till v. dir. i Sv.
bokhandelns kreditkassa, majoren i
armén Anders Fredrik D. (f. 1885).
Dævel, Gari Ludvig,
arméofficer, f. 23 okt. 1784 i Stockholm, † IS
jan. 1854 därstädes. Föräldrar:
kaptenen Fredrik Ludvig D. ocli Hedvig
Charlotta Wertmuller. — D. blev
sergeant vid Konungens Göta livgarde
1796 och löjtnant 1805. Han deltog
med sitt reg. i fälttåget i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
