Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Dalin
191
von Dalirt
Dalin, Olof von, före adlandet
Dahlin, skald, historieskrivare, f. 29
aug. 170S i Vinbergs skn, Hall. län, †
12 aug. 1763 på Drottningholm i
Lovö skn, Stockholms län.
Föräldrar: kyrkoherden Jonas Dahlin och
Margareta Brigitta Ausén. — Efter
studier vid Lunds univ. 1721—27 blev
D. e. o. kanslist i Riksarkivet 1731,
i Kanslikollegiets expedition 1732 och
i Krigsexpeditionen 1735,
bibliotekarie vid K. bibi. 1737, lärare för prins
Gustav 1750, adlad 1751,
rikshisto-riograf 1755, kansliråd 1759
(kansliråds titel 1753) och hovkansler 1763.
—• D. ägnade sig först åt medicinska
studier men övergick snart till
humanistiska, varigenom han blev elev till
Andreas Rydelius, som med sitt
hävdande av det sunda förnuftets
betydelse och sitt intresse för moraliska
och praktiska frågor otvivelaktigt
kom att ge D. impulser för dennes
författarskap. Det var också Rydelius’
förtjänst, att D. år 1727 blev
informator i Stockholm för kammarrådet
Claes Rålambs söner, en befattning,
som tilltalade honom mycket och
gjorde honom till på samma gång
adelsbeundrare och diktare in spe. Han
trivdes utmärkt i den förnäma
familjen och fann snart välvilliga
beskyddare i Rålambs svågrar, den lärde
Gustaf Rålamb och den inflytelserike
politikern Conrad Ribbing, av vilka
särskilt den sistnämnde, som var en
utpräglad prästhatare, säkert
uppmuntrade D. i hans nu alltmer
bestämda litterära planer. Bland D:s
första dikter var det nämligen
prästsatirerna, som tydligast avslöjade
hans poetiska talang. D:s förbindelser
med Stockholms högsta kretsar
medförde bl. a., att han i jan. 1732 fick
vara med om att stifta riddarorden
Awazu och Wallasis (namnet betyder
närmast "häll i och drick ur"), som
är vårt första ordenssällskap med
litterär betydelse. Ordens förnämsta
uppgift var att vårda minnet av den
storsv. andans yppersta repr., Gustav
II Adolf och Karl XII, men den satte
kanske lika stort värde på det gyckel
och skämt, som dess medl. kunde
prestera på vers eller prosa, och D. fick
därför, ehuru han var sällskapets
ende ofrälse medl., bli dess sekr. D:s
dikter från denna tid visa, att han noga
studerat de fransk-klassiska
skalderna, särskilt Boileau, samt att lian
bland sv. föregångare främst fäst sig
vid Runius, Werwing och Dahlstierna.
Elegansen och den satiriska skärpan,
som äro två av särmärkena i hans
konst, lyckades han mycket tidigt
uppnå, och han blev en mästare i
stil-imitationen och stilparodin, vilket
stod fullt klart, då han i dec. 1732
gav ut det första numret av den mo-
raliska veckotidskr. Then Svvänska
Argus, vars lätta och naturliga
språk brukar betecknas som den
moderna sv. prosans genombrott. Som
mönster för tidskr. hade D. valt
Addisons och Steeles The Tatler och
The Spectator ocli kanske särskilt
Juste van Effens Le Misanthrope, och
programmet var upplysningens, som
därmed för första gången
målmedvetet utlades för den sv. allmänheten.
I en form, som med ens gjorde D. till
landets mest uppskattade förf., angrep
han där tidens fördomar och
dårskaper, prästernas ocli sprätthökarnas
tomhet ocli de lärda pedanternas
hår-klyverier. Han lånade visserligen
obehindrat från sina utländska förebilder,
men att han också var en självständig
förf., visade hans skildringar från
stockholmsförhållandena, där hans
goda iakttagelseförmåga och
personliga ocli vardagliga berättarstil firade
stora triumfer. Samtidigt vågade han,
om också försiktigt, ge sin tidskr.
en politisk tendens, som, om man
bortser från den fredsvänliga
inställningen, till alla delar motsvarade
det nybildade hattpartiets. Tidskr.
nedlades till stor sorg för
allmänheten mot slutet av 1734, men D.
fortsatte sin satir ocli rönte bl. a. stor
uppmärksamhet med den mot den
moderna tidens ytlighet riktade dikten
"April-wärk om wår härliga tid"
(1737) liksom med prosaparodin
"Wis-doms-prof, eller Herr Arngrim
Ber-serks förträffelige tankar öfwer et
fynd i jorden" (1739), i vilken lian på
ett obarmhärtigt sätt förlöjligade den
rudbeckianism, som E. J. Biörner
tidigare utvecklat i "Nordiska
kämpadater" och "Inledning til de yfwerborne
göters gamla häfder". Vid samma tid
preciserade han sin fransk-klassiska
ståndpunkt i programskrifterna
"Tankar öfwer critiquer" (1736) ocli
"Korta påminnelser wid swenska
skalde-konsten i wår tid" (tryckt först
1755), och det är i den franska
smakens anda han nu också
framträdde som dramatisk och episk förf.
År 1738 uppfördes hans
karaktärskomedi "Den afwundsiuke", vars
kvicka dialog avfattats med Moliére
och Holberg som förebilder, och från
s. å. är den mindre lyckade tragedin
"Brynilda", i vilken ämnet hämtats
från Sigurdssagan men de väsentliga
intrycken kommit från Racines
"Andromaque". Dramat är skrivet på
alexandriner, ocli dess betydelse ligger
däri, att det är den sv. litteraturens
första fransk-klassiska tragedi.
Nationellt och skrivet pä alexandriner är
också D:s stora epos "Swenska
friheten" (1742), en allegorisk gravdikt
över Ulrika Eleonora i den genre, som
förebådats av Dalilstiernas "Kunga-
skald". D:s närmaste förebild är
emellertid Voltaire i "La Henriade",
och liksom denne ville lian mana
sitt land till nationell samling.
Dikten, som skrevs mitt under det
olyckliga ryska kriget, hälsades också
som ett nationalepos av hög rang,
men dess brister framträdde klart,
då aktualiteten försvann, och den
blev snart hopplöst föråldrad. -—
Från början av 1740-talet trädde D:s
poetiska författarskap alltmera
tillbaka för det historiska. Under en resa
till Paris 1739—40 gjorde lian bl. a.
bekantskap med den store franske
modehistorikern Charles Rollin, och
det var dennes åsikter och
framställningssätt, som D. snart uppställde
som förebilder för sin egen
historieskrivning. Omedelbart efter
hemkomsten skrev han sitt yppersta prosaverk,
"Sagan om hästen" (1740), en politisk
och folkligt skriven allegori om
hästen Grålies (Sveriges) skiftande öden
under sina olika husbönder och
ryttare (från Gustav Vasa t. o. m. Karl
XII). Efter denna fosterländska saga
fick han 1743 av ständerna i uppdrag
att skriva en sv. historia, ett
uppdrag, som han med glädje åtog sig,
och redan 1747 hade lian behandlat
forntiden i första bandet av "Svea
rikes historia". Andra bandet (om
medeltiden) följde 1750, och med det
tredje (ett dubbelband, 1760—62)
liade han hunnit fram till Gustav II
Adolf, då döden avbröt lians arbete.
Sådant verket nu föreligger, visar det
dock, att D. som historieskrivare var
ytlig och otillförlitlig. Han ville
liksom Rollin vara moralist och
popularisera historien och rörde sig därför
med många lösa påståenden i st. f.
att gå till källorna. Ehuru han
angrep Rudbecks fantasier och åberopade
stöd från naturvetenskaperna,
hamnade han själv ofta i orimliga fantasier;
bekant är t. ex. hans
vattenminsk-ningsteori, enligt vilken Sverige blott
skulle lia existerat sedan ett par
århundraden f. Kr. Trots de brister en
senare tid kunnat iaktta i D:s
historia, var den doek ett betydande verk
för sin tid, och den blev på grund av
sitt levande, ofta dramatiska
framställningssätt läst och uppskattad i
vida kretsar. Geijer skulle också en
gång yttra, att Sverige först genom D.
erhöll en läsbar historia. — Medan D.
var sysselsatt med sitt historiska
författarskap, kallades han 1750 till
hovet som lärare för prins Gustav (III).
Därmed blev han också hovskald, ocli
som sådan ägde han de allra bästa
förutsättningar. Hans lätta och
behagfulla improvisationer och epigram
vid hovet, hans "poésies fugitives",
tillhöra det kvickaste och elegantaste
han skrivit. Han skrev nu bl. a. en rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
