Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. De Geer, Louis - 2. De Geer, Otto Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De Geer
221
De Geer
tipp bland de ledande europeiska
finansiärerna. Efter 1615 inledde han
förbindelser med sv. staten genom att
han av allt att döma bidrog till
anskaffandet av pengar till Älvsborgs
lösen. Under dessa år svarade han
även för stora leveranser av
krigsmateriel till Sverige. Genom dessa
transaktioner drog D. till sig den för den
nederländska marknaden, bl. a. för
lians egen vapenhandel, begärliga sv.
kopparn. Redan förut hade hans
uppmärksamhet blivit fäst på det sv.
bergsbrukets expansionsmöjligheter
genom lians affärsförbindelser (från
1614), efter liand alltmer i egenskap
av förläggare, med den i Sverige
verksamme industriföretagaren Willem
de Besche. Denne arrenderade 1618
Finspångs gård oeli bruk jämte tio
socknar i Östergötland och Närke av
kronan. Tidigare hade bruket
innehafts av hertigen av Östergötland och
de Besche urspr, varit anställd
företagsledare; arrangemanget 1618
innebar alltså, att bruksrörelsen av st aten
överlämnades till privat drift. Det
nödvändiga kapitalet för uppgörelsen
tillhandahölls av D., som på detta sätt
vann Finspångsområdenas i
arrendet ingående kronoutskylder som
säkerhet för sina allt större fordringar
på kronan genom möjligheten att
kvitta statens betalningsskyldigheter
mot arrendeavgifterna. Hans
huvudsyfte var att exploatera den sv.
metall- och metallvaruproduktionen och
samtidigt för sig trygga en mot
de stegrade avsättningsmöjligheterna
svarande vapenproduktion, för vilken
Sverige av politiska skäl och ur
rå-varusynpunkt lämpade sig väl; hur
han genomförde denna plan med
utomordentlig framgång, bildar det
väsentliga innehållet i hans senare historia
i vad den rör Sverige. Samarbetet med
de Besche utformades i
fortsättningen så, att D. övertog den finansiella
och merkantila ledningen av
konsortiet. D:s insats medförde från början
en stegring i tillverkningens
intensitet. Särskilt gäller detta gjutningen
av kanoner, vilka från 1620 hastigt
blevo en alltmer betydande
exportvara, samtidigt som de Besche och D.
under de närmaste åren tillkämpade
sig sv. tillverkningsmonopol på
densamma. Jämsides därmed fortgingo
och utvidgades D:s befattning med
den sv. kopparn oeli hans åtaganden
som leverantör av utrustning för den
sv. armén samt hans intressen i den
sv. importen och exporten i
allmänhet, så att han redan före sin ankomst
till Sverige var landets ojämförligt
främste affärs- och
industriföretagare. Detta läge, som D. uppnått i skarp
konkurrens med andra nederländska
storkapitalister, krävde för sitt fulla
utnyttjande D:s närvaro i Sverige.
Han anlände till Stockholm i början
av 1627 och erhöll där sv.
medborgarskap i samband med en rad vittgående
uppgörelser med kronan. De avtal,
som slötos i april 1627, inneburo i
huvudsak, att D. tills, med de Besche
erhöll nytt eller förlängt arrende på
Finspång med dess län,
Dannemora-bruken österby, Lövsta (Leufsta) och
Gimo, Åkers och Skeppsta bruk och
en rad gruvor i Södermanland samt
järn- och metallindustrin i Nyköping
jämte alla kronans vapenfaktorier
och, ett par veckor senare, rätten till
alla kronans bruk i Nora och Linde
bergslag. Tills, med några senare
förvärv innebar detta, att D. i allt
väsentligt behärskade det sv. järnet på
både råvarustadiet och halv- och
hel-fabrikatstadiet, vilket senare främst
innefattade stångjärns- resp.
vapen-framställningen; han erhöll också
ensam privilegiet på den sv.
tillverkningen av kanoner. Därtill kom vid
ungefär samma tid igångsatta
varvs-anläggningar, repslagerier för
flottans behov, salpeter- och krutbruk
m. m. Slutligen arrenderade D. i
Norrköping— den stad, som skulle bli
huvudorten för lians sv. företag —
Lax-och Kvarnholmarna med där belägna
kronofiskeri, tullkvarn och
vapenverkstad. D:s viktigaste industrier i
Norrköping blevo dels en mycket
pro-duktionskraftig vapenfabrik och dels
ett mässingsbruk. Under de närmast
följ. åren deltog D. vid sidan av sin
övriga verksamhet i ett monopol på
salthandeln och i spekulationer med
den sv. kopparn tills, med affärs- och
ämbetsmannen Erik Larsson (von der
Linde). Detta resulterade för D. bl. a.
i stora fordringar på kronan, löpande
med upp till 20 % ränta. Under ett
uppehåll i Holland 1631—35 fortsatte
D:s kopparaffärer. Genom att sälja
småpartier och sedan köpa upp dem
till högre pris vann han tillfälliga
prisstegringar på Amsterdams börs,
vilket tillmättes stor betydelse för den
sv. krigsfinansieringen. Hans
viktigaste verk var dock stångjärnssmidet
och vapenfabrikationen; genom denna
löste han i stor utsträckning Gustav
Adolfs bekymmer rörande
anskaffningen av krigsmateriel, så att den
sv. hären vid tyska krigets början
med små undantag ägde sv., av D.
tillverkad beväpning. Därtill kom
fortfarande en betydande export av
kanoner med Finspång som
produktionscentrum och —- särskilt före
1640-talet — av övrig
vapenutrustning, ss. musköter, harnesk, pikar
m. m., med Norrköping som
framställningens huvudort. En viktig sida av
hela D:s företagarverksamhet förblev
hans kreditgivning till kronan, vilken
i omfång överträffade varje annan
persons. År 1636 blev han på grund
av tidigare stora vinster tvungen till
en nedprutning av sina fordringar på
kronan. Ett storartat ex. på
formerna för sin finansiering av
statsutgifter gav han under kriget mot
Danmark 1643—45, då han var sv.
sändebud i Amsterdam och intensivt
verkade för holländskt bistånd till
Sverige samt själv 1644 utrustade en
krigsflotta, som bl. a. bröt Danmarks
blockad av Göteborg och hade en
viktig del i den sv. sjösegern vid Femern.
— D. är den främste exponenten för
invandrarnas bidrag till den sv.
samhällsstrukturens revolutionering
under det nya stormaktsväldet. Det var
först och främst han, som förmedlade
Sveriges utrikespolitiskt livsviktiga
tillgång till den internat,
kapitalmarknaden. Av varaktigare
betydelse var hans grundläggande insats
för den sv. bergshanteringen och
alldeles särskilt järnindustrin. Än
viktigare i längden än
produktionsökningen inom densamma var, att D. från
sin ursprungliga hemtrakt införskrev
valloner, samtidens skickligaste
me-tallurger, till sina verkstäder och
därigenom banade väg för den sv.
järnhanteringens hela följ. storhetstid —
"den märkligaste av Louis D: s många
insatser i Sveriges ekonomiska
historia" (Heckscher). — Sedan D. adlats
1641, skaffade han sig genom
frälseköp, som voro större än någon annans
i Sverige, omfattande
jordbesittningar, i vilka de förnämsta av hans bruk
ingingo. Han efterlämnade vid sin död
en enorm förmögenhet. — Ett
monument över D., utfört av Carl Milles
i gipsmodell (i Cranbrook, Förenta
staterna), skall huggas i svart granit
och resas på Gamla torget i
Norrköping. •—Gift 1612 med Adrienne
Gérard. — Litt.: E. W. Dahlgren, "L.
D." (1—2, 1923). T. D.
2. De Geer, Otto Wilhelm,
friherre, riksråd, f. 30 dec. 1710 på
Godegård i Godegårds skn, östergötl.
län, † 24 mars 1769 i Stockholm.
Föräldrar: brukspatronen Jean D. och
Maria Christina von Billow. — D.
studerade först vid Uppsala univ. men
övergick därefter till den militära
banan och blev vid Livgardet volontär
1729, fänrik 1732 och löjtnant 1739.
Vid 1738—39 års riksdag var han en
av hattpartiets flitigaste debattörer
och häftigaste krigsivrare, och han
bedrev politisk verksamhet även ss.
officer i ryska kriget 1741—43. Han
befordrades därefter till kapten 1743
och till överstelöjtnant vid Dalreg.
1749. D. ansågs redan av samtiden
vara en ganska hänsynslös streber,
och lians politiska frontförändringar
visa, att han utnyttjade tidsstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
