Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. De Geer, Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De Geer
224
De Geer
till rättegångsverken 1840. Under
uppsalaåren tillgodosåg han också
sina livliga litterära intressen och
publicerade 1839 och senare en rad
essäer och uppsatser, bl. a. i
littera-turtidn. Eos, av vilka t. ex. "En
ästhetisk blick på träden" blev
uppskattad som uttryck för en förfinad,
starkt personlig naturkänsla. Under
sin första tjänstgöringstid blev han
bl. a. e. o. kanslist i Justitierevisionen
1840, e. o. notarie i Svea hovrätt 1842,
var notarie hos adeln under riksdagen
1844—45 och blev kopist i
Justitie-statsexp. 1845 samt assessor i Skånska
hovrätten 1849. Under dessa år utgav
lian novellen "Hjertklappningen på
Dalvik" (1841) i realistisk stil, en
uppmärksammad samling av tidigare
pressartiklar "S.H.T." (1843),
romanen "Carl XII:s page" (1—2, 1847)
och "Om den juridiska stilen" (1853),
där han dokumenterade sin vakenhet
inför moderna tankegångar. Tills, med
hans genom börd och giftermål i liög
grad förmånliga relationer bidrog hans
litterära produktion till att lian med
sin allmänna soliditet och
vederhäftighet i framträdandet lyckades göra
sig gällande utomordentligt snabbt.
Han var tf. revisionssekr. 1851 och
1853—54, tf. ordf. i styr. över
fängelser och arbetsinrättningar 1S55 samt
blev president i Göta hovrätt sistn.
är. Förvärvandet av riksdagsmeriter
1853—58, då lian bl. a. var led. av ocli
tidvis ordf. i konstitutionsutskottet,
där frågan om kronprinsens
regent-skap under konungens sjukdom löstes,
utgjorde en förberedelse för inträde i
regeringen. I samband med
rekonstruktionen av konseljen kallades D. av
kronprins Karl till justitiestatsminister
1858 — uppenbarligen bl. a. emedan
D. med sina övriga meriter förenade
politisk obundenhet och kunde
förmodas bli ett stöd (och inte ett hinder)
för Karls personliga politik.
Omständigheterna men främst Karls och D:s
karaktärsegenskaper verkade
emellertid inom kort i en även för D. själv
alldeles oväntad riktning. Karl
lockade 1859 genom sitt tillmötesgående
norska stortinget till beslutet att
avskaffa riksståthållarämbetet för att
ersätta det med ett
statsministerämbete i Krisitiania. Denna ensidiga
behandling av en unionell fråga väckte
en häftig reaktion i Sverige. I detta
läge lyckades D. ena den sv. riksdagen
kring yrkandet på att frågan skulle
hänskjutas till en allmän
unionsrevision, varefter Karl blev tvungen att
i norskt statsråd vägra sanktion av
ståthållarbeslutet under motivering,
att han själv skulle ta upp problemet
senare. Därefter ställdes hela
revisionsprojektet på framtiden. I
samband därmed avgick Henning Hamil-
ton, konungens specielle förtrogne
inom statsrådet. Sin förmedlande och
koncilianta linje, kring vilken den sv.
opinionen enades, hade D. med lugn
och fasthet fört till seger, samtidigt
som han genom sin taktfullhet
nödtorftigt räddat konungen ur ett
besvärande dilemma. Han var nu
regeringens centralfigur och innehade i
verkligheten gentemot konungen en
premiärministers ställning. D:s
utrikespolitik präglades av försiktighet.
Vid finansministern Gripenstedts
sida motsatte sig D. med kraft
konungens danska politik och bidrog därmed
till att denna övergavs. Han avlöste
med stöd särskilt av den energiske
finansministern konungens
junkervän-liga politik i inre frågor med sina egna
moderata, borgerligt liberala
strävanden. Det redan förut inledda
reformarbetet kulminerade under 1860-talets
första hälft. D:s medverkan däri
rörde särskilt 1864 års strafflag, med
vars utfärdande Richerts liberala
lagstiftningsprinciper slogo fullständigt
igenom. Genom 1862 års
kommunallagstiftning lades grunden till den
moderna kommunalförvaltningen, och
1864 utfärdades förordningen om
näringsfrihet, vilken 1865 fick sin
utrikespolitiska motsvarighet i
handelsfördraget med Frankrike, som inledde
frihandelsepoken, oaktat riksdagen
var protektionistisk.
Samhällsformernas nydaning kröntes av
representationsreformen, D:s politiska
huvudverk. År 1861 ingav han till konungen
en skrivelse, i vilken han under hot
om avgång krävde regeringens
initiativ till ständernas ersättande med en
tvåkammarriksdag, grundad på
samfällda val. Då D:s ställning i den
allmänna opinionen var mycket stark,
måste Karl trots försök till
invändningar godta programmet. D.
utarbetade huvudsakligen själv
propositionen med ledning av tidigare förslag
och gav den en avvägning, som svarade
mot de liberala idéernas möjligheter
att göra sig gällande gentemot det
konservativa lägret inom riksdagen.
Därefter överlämnades propositionen
jämte D:s motivering för densamma
till ständerna på 1862—63 års
riksdag. Ständerna antogo förslaget som
vilande till nästa riksdag. I väntan
på avgörandet utvecklades en livlig
agitation, i vilken D. deltog med
broschyren "Några ord till försvar för
det hvilande representationsförslaget"
(1865), varjämte D. fick mottaga
uppseendeväckande tacksamhetsadresser
och petitioner. Slutstriden stod på
riksdagen lios adeln, som voterade
bifall 7 dec. 1865 efter en stormig
retorisk generaluppgörelse med D. och
Gripenstedt som främsta talare å ena
sidan, Henning Hamilton och Erik
Sparre å den andra. Närmast den
senare gruppen torde Strindberg avse i
sin bekanta satir: "Somliga svepte sig
i svenska riksbaneret och föllo
framstupa med 25 dolkstyng framför
lantmarskalken, andra kastade sig på knä
och gjorde bön vid Carl XII: s stövlar,
men de allra mest patriotiska
fram-röto sin passionerade kärlek till
fosterlandet som älgar i brunsttiden."
D. kände själv "föga segerglädje"
efter den stora segern — den största
under hans politiska bana — och var
själv alltför bunden vid det förflutna
för att kunna finna sig fullt till rätta
med de av honom själv delvis
oförutsedda egenskaper—särskilt det
klass-betonade och energiska
Lantmanna-partiets maktställning — som den
nya riksdagen kom att uppvisa. Med
sin aristokratiska obenägenhet för
intresse- och partipolitik avstod han
från att ingripa ledande i
riksdagsarbetet. Särskilt påfallande var, att
regeringen — och då särskilt D. med
sin efter 1865 ojämförligt
auktoritativa ställning — inte fullt tillvaratog
möjligheterna att åvägabringa en
snabb lösning av försvarsfrågan. År
1869 genomfördes på regeringens
initiativ en betydelsefull
grundskatteförenkling. Därefter var statsrådets
prestige slut, och D. måste avgå 1870
som en konsekvens av att lian alldeles
förlorat greppet över de politiska
huvudfrågorna. Han utnämndes då till
president i Svea hovrätt (avsked
1S80). Sin politiska insats fortsatte
han i Första K., som lian tillhörde
1867—SS. Kring D. samlades i Första
K. det s. k. skånska, moderata
partiet. Han var ordf. i 1871 års båda
lantförsvarsutskott och var vid 1873
års riksdag en bland de ledande
krafterna i antagandet av den s. k.
kompromissen, varigenom
grundskatteavskrivningen, Lantmannapartiets
slagnummer, godtogs som vederlag för en
positiv försvarspolitik i riksdagen.
Avsikten var att utjämna
åsiktsbrytningarna i de två politiska
huvudfrågorna, men positiva resultat
uppnåddes ej. År 1875 blev D. återigen
justitiestatsminister. Följ. år infördes
statsministerämbetet med D. som
förste innehavare. Samtidigt var han
dessutom statsråd och chef för
Justi-tiedep. 1S76—79. Han genomförde
under denna tid bl. a. lag om
utsträckning av den litterära äganderätten
och en ny utsökningslag. Till
böndernas fromma avskaffades det
betungande skjutsningsbesväret 1878. År
1877 sökte D. förgäves lösa
försvarsfrågan på de partiella reformernas
väg. Följ. år motsatte han sig
Lantmannapartiets härordningsförslag.
Han avgick 1880, sedan regeringens
proposition om värnpliktslag fallit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
