Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Eckermann, August von - 2. Eckermann, Harry von - Eckhoff, Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Eckermann
300
Eckhoff
Harry von Eckermann.
marherren Anton Thure Fredrik von
E. och grevinnan Ulrika Eleonora
Amalia Lewenhaupt. —- E.
utexaminerades 1880 frän Tekn. högskolans
avd. för maskinbyggnad och 1881 från
École d’application du génie maritime
(franska flottans
mariningenjörs-läroverk) i Cherbourg. Han
praktiserade därefter på örlogsvarven i
Toulon och Seyne-sur-Mer samt var 1882
—85 anställd som skeppsritare vid R.
Napier & sons skeppsvarv i Glasgow.
I London samarbetade han med
Thorsten Nordenfelt vid konstruerandet av
de på sin tid omtalade nordenfeltska
undervattensbåtarna och övervakade
som hans repr. i Grekland och Turkiet
1S85—86 hopsättandet och
kompletteringen av de nordenfeltska u-båtar,
som då levererades till dessa staters
mariner. Återkommen till Sverige blev
E. 1888 underingenjör vid
Marin-ingenjörsstaten, extra ingenjör
därstädes 1889 och ingenjör 1898 samt
verkstadsföreståndare vid flottans
station i Stockholm 1901. Han
avancerade till marindir. av andra graden
1905, marinöverdir.-assistent i
Marin-förvaltningen 1907, chef för
ingenjör-dep. vid flottans varv i Karlskrona
1909, tf. marindir. av första graden
1910, marindir. av första graden samt
marinöverdir. och chef för
Mariningenjörkåren samt Marinförvaltningens
ingenjöravd. 1914. — E. var en av våra
främsta örlogsfartygskonstruktörer
vid början av 1900-talet. Hans
grundliga kännedom om
krigsfartygsteknikens utveckling blev till stor nytta
vid flottans varv i Stockholm och
Karlskrona. Särskilt intresse nedlade
han på maskinanläggningarna i
örlogsfartygen; införandet av
utväxlade turbiner på sv. flottans fartyg var
främst E:s förtjänst. Under hans
ledning konstruerades och byggdes 1914
■—21 pansarfartygen Gustaf V och
Drottning Victoria, jagarna Wrang-
el och Wachtmeister samt sex
undervattensbåtar. Han var 1914 led.
av kommittén för utredning
rörande utvidgning och modernisering av
flottans varv i Karlskrona. År 1914
blev han led. av Krigsvet. akad.
—-Gift 1893 med Beate Dorothea
Christina Busch. S. R.
2. Eckermann, Claes Walther
Harry von, mineralog,
industriman, f. 5 nov. 1886 i Stockholm.
Föräldrar: överstekammarjunkaren Carl
Wilhelm Thure von E. och grevinnan
Ebba, Johanna Cecilia von Hallwyl.
Brorson till E. 1. — Efter
mogenhets-ex. i Nyköping 1905 blev E.
bergsingenjör 1909, fil. lic. 1921 och fil.
dr 1922, allt i Stockholm. År 1926 blev
ban docent i mineralogi och
petrografi vid Stockholms högskola samt
erhöll 1940 prof:s namn. Efter att
1910—12 ha varit elektrometallurg
i Förenta staterna hos United
States steel Corporation blev E. 1912
teknisk assistent vid Ljusne-Woxna
ab:s stockholmskontor. Åren
1913—-17 var lian överingenjör, 1918
disponent och 1919—26 verkst. dir. för
Ljusne-Woxna ab:s industriella verk,
därefter verkst. dir. i Industri ab.
Furuplywood 1927—31. Kapten i
Södermanlands reg:s reserv 1923, är E.
sedan 1937 resp. 1938 led. av verkst.
utskotten i det frivilliga
skytteväsendet och Sveriges landstormsfören:ars
centralförb. — Sveriges första
storindustriella plywoodfabriker byggdes
av E. i Ljusne 1924—25 och i
Kristinehamn 1927—28. Han är en flitig
förf. ej blott på vetenskapens,
teknikens och industrins områden utan
även på jaktens och politikens. Hans
omfattande vetenskapliga forskning
har särskilt varit ägnad alla de
viktiga geologiska och mineralogiska
problem, som erbjudit sig inom först
det prekambriska
Loos-Hamraområ-det i Gävleb. län, därefter främst det
intressanta nefelinsyenitområdet på
Alnön utanför Sundsvall. För bearb,
av sitt material liar E. ett eget
mi-neralogiskt-geologiskt forskningsinst.,
först förlagt till Ljusne, sedan delvis
i Stockholm, nu på hans gods Edeby
i Södermanland. Av E:s skrifter
kunna här blott nämnas drsavhandl. "The
rocks and contact minerals of the
Mansjö mountain" (1922),
"Fosforhalten i furu och gran med särskild
hänsyn till framställning av träkol"
(1924), "The Loos-Hamra region"
(1936) och "The Jotnian formation
and the Sub-Jotnian unconformity"
(1937). — Gift 1912 med Ulla
Adelaide Christerson. N. Zn.
Eckhoff, Per Emil Cornelius, före
1919 Ekhoff, arkeolog, f. 30 mars 1846
i Stockholm, †6okt. 1923 i Djursholm.
Föräldrar: revisorn Pehr Wilhelm Ek-
hoff och Mathilda Gustava Benedicta
Holmgren. — E. blev student i
Uppsala 1866 och ägnade sig under hela
sin studietid där åt
naturvetenskaperna, särskilt geologin. Hans
drsavhandl. gällde benbyggnaden hos
glansfisken (1875). Den
naturvetenskapliga skolningen blev av största
betydelse även för hans verksamhet som
arkeolog. Han tillämpade där de
analyserande och komparativa
arbetsmetoderna och nådde tack vare sin
outtröttliga flit och sin aldrig
slappnande iakttagelseförmåga märkliga
och bestående resultat. År 1880 blev
lian e. o. amanuens vid Vitt. akad.
Redan dessförinnan hade han påbörjat
en systematisk undersökning av
Bohusläns fornlämningar, vilken
sysselsatte honom i flera år och bl. a. ledde
till att han redigerade Göteborgs och
Bohusläns fornminnesfören:s tidskr.
1879—91. Samtidigt var han
intendent för Livrustkammaren (1883—93)
och deltog både i förberedelserna för
Vegaexpeditionen och i bearb, av dess
forskningsresultat. Han ordnade
också den stora Vegautställningen 1880.
År 1893 blev han Hjertbergsk
amanuens vid Vitt. akad., och 1910—15 var
lian ant ikvarie där. Led. av Vitt. akad.
hade han blivit 1901, och fr.o.m. 1903
var han red. för Antikvarisk tidskr.
och Vitt. akad: s månadsblad, vars
fortsättning Fornvännen lian redigerade
fram till sin död. I tjänsten kom han
snart att handlägga alla
restaureringsärenden rörande såväl profana
som kyrkliga byggnader, oeli detta
förde honom så småningom över från
de förhistoriska problemen till
medeltidsarkeologin, där ban kom att göra
sin viktigaste insats. Han var avgjort
motståndare till de s. k.
stilrestau-reringarna och har genom sitt
ingripande förhindrat månget
arkitektur-minnesmärkes vandalisering genom
pietetslös ombyggnad. E. ledde själv
ett flertal konserveringsarbeten, bl. a.
Emil Eckhoff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
