Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, ätt - Ehrenstrahl, David - Ehrenstråhle, ätt - Ehrenstråhle, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehrenstrahl
328
Ehrenstråhle
des (f. 1670, † 1735), slutligen
landshövding i Skarab. län, adlades 1698
och adopterades pä sin styvfars,
David E:s, namn och nummer. Frans
Joakim Gerdes upphöjdes 1731 i
friherrligt stånd men introducerades ej
ss. friherre. Med lians sonson,
stabskaptenen Frans Adolf E. (f. 1752, †
1814), utdog ätten på svärdssidan.
Ehrenstrahl, David, före ochäven
efter adlandet Klöker eller Klöcker,
porträtt-, genre- och
monumentalmålare, f. 23 sept. 1628 i Hamburg, † 23
okt. 1698 i Stockholm. — E. började
sin bana i sv. tjänst 1646 som
skrivare i det ambulerande sv. kansliet
i Tyskland ocli skall i denna egenskap
ha varit närvarande vid fredsslutet i
Osnabrück 1648. S. å. begav sig E.,
som troligen redan förut sysslat med
måleri, till Amsterdam, där han
arbetade hos sin landsman Juriaen
Jacobsz, vars kraftfulla målningssätt
man tror sig spåra i en del av E:s
realistiska genrebilder. Omkr. 1651
kom lian för första gången till
Sverige ocli stannade i två år vid
änkedrottningen Maria Eleonoras hov men
arbetade också för högadeln, t. ex.
C. G. Wrangel (en tavla,
framställande dennes barn lekande soldater,
på Skokloster, är signerad 1651). Vem
som finansierade È:s fortsatta
studier är obekant, men 1653 for lian
genom Tyskland till Italien, där han
vistades två år i Venedig och fem år
i Rom som lärjunge till P. da
Cortona. Det var dennes verkningsfulla
målningssätt E. tillägnade sig ocli
efterbildade i de paradporträtt och
allegoriska kompositioner, som han
sedan utförde åt sv. kungligheter och
dignitärer. Från Rom begav sig E.
1660 över Paris och London åter till
Sverige, där han inträffade 1661 ocli
s. å. utnämndes till hovkonterfejare.
År 1674 adlades han, och 1690 kallades
han till hovintendent.—Utom ett
ryt-tarporträtt av Wrangel och ett
porträtt av Erik Dahlbergh från
konstnärens tid i Italien äro endast några
av hans tidigare arbeten kända. Så
mycket rikare flödar materialet från
tiden efter hans ankomst till Sverige
1661. Hans talang togs genast i
anspråk av Hedvig Eleonora, som inte
bara lät honom förfärdiga porträtt
av henne själv och hennes släkt i
Sverige och Holstein i bröstbild och
knäbild, till häst och i grupp att delas
ut som ett slags ordenstecken till
furstligheter och hovmän utan också
beställde bilder av sina hundar och
kattor, jakter och historiska
händelser att pryda de kungliga gemaken
på Drottningholm, Svartsjö,
Jakobsdal (Ulriksdal) o. s. v. Även Karl
XI överhopade E. med
beställningar av liknande slag och ofta av bråd-
skande natur. Till detta kungliga
klientel fogades redan från början
rikets stormän med M. G. De la
Gardie, L. von der Linde, Bengt Horn,
Gustaf Bonde, J. G. Stenbock m. fi.
i spetsen, och på Tidö, Ängsö, Fullerö
och Grönsö, Edsberg, Sandemar,
Tureholm och Skokloster bevaras talrika
prov på den E:ska ateljéns
produktionsförmåga. En sådan
masstillverkning satte naturligtvis sin prägel på
kvalitetem, och den sjönk också med
åren, men förvånansvärt mycket står
sig även för en kritisk granskning.
E. hade en förmåga att ge liv och
rörelse åt sina figurer, att variera
kompositionen, så att schablonen
åtminstone inte omedelbart faller i ögonen,
och att hålla samman färgerna till
en harmonisk helhet. Tiden hade ingen
fordran på människoskildring i
porträtten, och E. har inte gjort något
försök att lyfta på perukerna, men
hans människor äro inte heller alltid
enbart dockor i vackra dräkter,
uppställda i värdiga eller heroiska
attityder enligt tidens smak. I det
manligt allvarliga porträttet av Georg
Stiernhielm (Gripsholm, 1663) har
han givit en karakteristik av
föremålet, som man gärna vill kalla
träffsäker. Och bilden av Erik Dahlbergh
(Uppsala univ., 1664} har ett drag’
av trötthet och missmod, som
knappast är en ren tillfällighet. Denna
realistiska linje, som tyder på att
konstnären inte helt glömt bort sina
ungdomsintryck av den
nederländska konsten, återfinnes i
"Brunnskarlarna på Medevi" (Gripsholm,
1684) likaväl som i den genremässiga
bilden av C. G. Wrangels hovnarr
Hasenberg från 1652 (Nat. mus.).
Samma friska observationsförmåga
och ogrumlade glädje åt naturen
finnas också i en del hund- och
fågeltavlor i den s. k. jaktpaviljongen vid
Drottningholm ("Orrspel",
"Tjäderlek", "Hjortjakt"). Men konstnären
själv satte säkert större värde på
sina stora paradnummer med hela
uppbådet av allegoriska figurer och
rekvisita. Dit höra sådana målningar
som "Karl XI :s kröning"
(Drottningholm, 1676), "Historien och
Ryktet skildra Karl XI:s bragder"
(sammastädes, 1677) och "Karl XI:s
barn, lekande med Svea lejon"
(16S4). I den riktiga känslan av att
en eftervärld inte utan svårighet
skulle kunna gissa innebörden i alla
dessa spetsfundiga gåtor utgav E.
1694 en skrift, "Die vornehmsten
Schildereyen, welche in den Pallästen
des Königreiches Schweden zu sehen
sind", vari han angav deras
tolkning. Men frånsett den djupsinniga
symboliken ha åtskilliga av dessa
dukar, varav flertalet finns på Drott-
ningholm, en fläkt av storslagenhet
och en dekorativ hållning, som helt
motsvara tidens praktlystna och
robusta kynne. Till de mera lyckade
hör också den väldiga plafonden i
Riddarhussalen med den bland
molnen tronande moder Svea, omgiven av
dygder, lejon och andra attribut (1669
—74). Från konstnärens senare år
(1692—95) stamma de stora
målningarna i den s. k. Ehrenstrahlska
salongen på Drottningholm, som avse
att hugfästa minnet av det pfalziska
husets historia i Sverige. Där märker
man trots skickligheten i
arrangemanget, att den gamles hand och öga
inte längre lydde hans vilja. Färgen
har slocknat, och teckningen är
vårdslösad. På 1690-talet arbetade E. främst
med de kolossala dukarna
"Korsfästelsen" (1695) och "Yttersta domen"
(1696), som han på Karl XI: s
uppdrag utförde för Slottskyrkan (nu i
Storkyrkan). — Bland E:s talrika
förlagor för kopparstick är den s. k.
"E:s karusell" den mest kända. Den
framställer festligheterna vid Karl
XII:s kröning. Till sina
medhjälpares tjänst författade han en lärobok
i målarkonstens grunder,
"KurzerUn-terricht... von der Mahlerey", som
utgavs 1918 av G. M. Silfverstolpe.
Bland E:s lärjungar upprätthöll
David von Krafft skolans traditioner in
på 1700-talet. — Gift 1) 1663 med
Maria Momma, † 1680; 2) 1681 med
Emerentia Bauman. — Litt.: A. Hahr,
"D. Kl. E." (1905); A. Sjöblom,
"Omkring E:s tidigaste kända arbeten"
(i Konsthist. tidskr. 1942). Th. X.
Ehrenstråhle, ätt, härstammande
från handelsmannen Jost Nehrman,
som på 1600-talet levde i Malmö.
Hans sonson, rättsvetenskapsmannen
David Nehrman, adlades 1746 under
namnet E. (se nedan). En sonson till
denne, gränstullinspektoren i Kopparb.
län, stabskaptenen Johan Fredrik E.
(f. 1766, † 1836), blev farfar till
bröderna tf. kustchefen i Kalmar
fördelning Kjell Constantin Gustaf Fredrik
E. (f. 1828, † 1910) och
underlöjtnanten vid Skaraborgs reg. Richard
Ludvig E. (f. 1838, † 1891), från vilka
ättens nu levande medl. härstamma.
Ehrenstråhle, David, före
adlandet Nelirman,
rättsvetenskapsman, f. 14 juli 1695 i Malmö, †
6 maj 1769 på Säby i Bäckaby skn,
Jönköp. län. Föräldrar:
handelsmannen Hans Jostsen Nehrman och
Inge-torg Faxe. — Efter juridiska
studier vid Lunds univ. 1712—14 ocli
därefter vid tyska och holländska
univ. blev E. auskultant i Göta
hovrätt 1718 samt 1720 e. o. prof. och
1721 prof. i juridik vid Lunds univ.
År 1746 blev han adlad och 1752 jur.
dr. Han var inom den juridiska fakul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
